Höstfunderingar

 Oj vad mörkt det har blivit nu på morgonen. Att det blir mörkt tidigare på kvällen gör mig absolut ingenting, jag gillar som ni minns att det blir mörkare vid 19-tiden då det ger en liten känsla av "mysighet" istället för den där ihärdiga solen på sommaren som givetvis lyser rakt in i tvrummet eller sovrummet oavsett rullgardiner och persienner. Nu när jag sitter och skriver i mitt arbetsrum är rullgardinen neddragen trots att fönstret vetter ut mot väst. Tillvaron känns som i en grotta. Kanske trivs jag bara bättre att sitta vid en skärm som är helt klar och tydlig utan störande reflexer och spegelbilder av mig själv. 

Livet som sådant rullar på med oförminskad fart. Studierna fortgår som planerat och det är ca två veckor tills de sista uppgifterna ska vara inlämnade i båda de kurser jag läser. Det tar absolut mycket tid att plugga, och till skillnad från arbetslivet där man har kollegor som kan hjälpa till, samt möjlighet att sjukanmäla sig eller för den delen vabba, har du inga sådana möjligheter som student. Lagda datum gäller, varsegod och svälj. Blir det stressigt? Nej det skulle jag inte påstå, ty jag har en gedigen grundutbildning och erfarenhet i bagaget, och det är inte mycket som stressar mig då kurserna jag läser inte är så pass avancerade. Däremot kan irritation absolut uppstå när det akademiska krockar med min upplevda erfarenhet i arbetslivet, eller när kursledarna slarvar med saker och ting. Sådant kan göra mig upprörd, och ibland händer det till och med att jag klagar när man till exempel lyfter in tidsödande moment som inte står med i kursplanen.

Hur är det då att vara hemma för det mesta? Det kanske alla ni som aspirerar på FIRE funderar på? Ja när jag är hemma själv är det helt underbart. Det känns som när jag var singel och bodde själv. Vill jag ligga och lata mig en timme i soffan kan jag göra det, vill jag gå en promenad på förmiddagen så gör jag det, och vart jag går, det får jag välja helt själv. Att vara själv hemma är som balsam för min själ, jag stormtrivs. För mycket ensamhet är inte bra det heller, men det är väl det som är grejen med mig, jag har aldrig känt mig "ensam". Att skaffa partner och sedermera barn har delvis gjorts genom det där naturligt djuriska drivet av att bilda familj, skaffa avkomma och så vidare, men jag är efter mycket grubblande tämligen säker på att jag inte gjorde det främst för att jag kände mig ensam. Jag har aldrig förstått de personer som inte "klarar av" att vara ensam, jag tycker ju det är det skönaste som finns.

Så, hur fungerar då en sådan ensamvargspersonlighet som min med att vara hemma med familjemedlemmar hela dagarna? Sisådär, ska jag nog säga. På somrarna när frun har semester och dottern sommarlov fungerar det relativt bra, då vi alla har mycket att göra och det är alltid något "på gång". Det är alltid någon som är ute i trädgården och dottern är ofta iväg med kompisar, eller har kompisar hos oss som håller henne sysselsatt. Frun pysslar mycket med sina odlingar eller är ute i skogen och plockar bär. Värre är det nu på hösten. Jag gillar att starta lugnt på morgonen, gå upp 06:15, sätt på kaffebryggaren, dra igång tvn och något intressant program på youtube, eller varför inte gårdagens Aktuellt som jag inte hann titta på. Tyst och lugnt ska det vara. Idag är frugan ledig från jobbet. Hon har stått och slamrat i köket sen 07-tiden, ungefär när jag slog mig ner vid tvn med en kopp kaffe och en rostad macka i handen. Då drog stavmixern igång, det prasslas i flera minuter bland påsar i frysen, det piper från timern och det klonkas när hon skrapar ur en metallgryta med en metallslev. Ibland undrar jag om hon för så mycket oväsen bara för att retas med mig, men jag är tämligen säker på att så inte är fallet. Det är helt klart en nackdel med öppen planlösning när man försöker se på tv samtidigt som någon håller på i köket med mixers och elvispar, eller hackar grönsaker på en sån där förhatlig skärbräda i glas. Nu lagar hon givetvis inte mat så tidigt varje dag, men hon och jag äter exempelvis aldrig frukost samtidigt, hon gillar att vänta 1-2 timmar efter hon gått upp och SEN äter en brunchliknande anrättning. Kulturen spelar här antagligen in, då man i Asien inte äter frukost som vi gör med kaffe, mackor och liknande. Det är ofta nån sorts nudelsoppa med grönsaker och kött eller kroppkakeliknande bullar med kött i mitten. Du och jag kallar det lunch, hon kallar det frukost. 

En annan sak med att vara hemma hela dagen med en familjemedlem är att jag av någon anledning inte kan släppa detta med att jag trots allt inte är hemma ensam. Det känns som om jag har något sorts socialt ansvar att tänka på denna personen, trots att jag har mina arbetsuppgifter att koncentrera mig på, och att jag egentligen ska tänka som att jag inte är hemma utan är på jobbet (eller nu i mitt fall i skolan). Det är svårt, både för mig och för min fru. Det är inte sällan hon ropar och vill ha hjälp med något, eller vill att vi ska hitta på något de dagar hon är ledig. Jag har kanske jättemycket att göra just den dagen och är långt ifrån lika entusiastisk. Detta är inte helt ovanligt bland de manliga hemmajobbande kollegor jag har pratat med. De kan inte sällan få "instruktioner" från sin fru om att de kanske kan göra än det ena och än det andra för de "är ju hemma". Jo men så fungerar det inte riktigt. En av mina bekanta som hade en fru som jobbade hemma fick faktiskt flytta ut från huset och in till ett garage, just för att hans fru inte verkade förstå att han jobbade trots att han var hemma. Hon lämnade honom inte i fred. När han gick ut genom ytterdörren och tog fem steg in i det uppvärmda garaget, då kände han ett inre lugn och att det där "oket" som även jag känner när man är hemma med någon, det bara släppte och han kunde nu koncentrera sig fullständigt på vad han nu skulle göra. Han gick in i huset enbart för att äta lunch, resten av tiden satt han där inte. Vissa kanske tycker att detta är själviskt och osocialt, men jag kan å andra sidan förstå hans beteende till 100 %, ty jag är precis likadan. 

Något man har gjort mer och mer sedan jag började vara hemma, det är att grubbla om ens tillvaro och existens. Inte sällan kommer jag in på sådana spörsmål som liv och död. Innan jag blev sjuk och sade upp mig från jobbet hade livet mer eller mindre gått på autopilot. Jag har aldrig stött på döden mer än när någon avlägsen faster eller morbror gått bort och vi har varit på en begravning. Personen i kistan hade jag mest sett på kort, och kanske träffat någon gång för längesen. I min familj är vi lite udda, då man umgås väldigt selektivt och träffas faktiskt mest på begravningar. Många av mina kusiner träffade jag senast för 20 år sedan när min farfar gick bort. Men begravningar, det är viktigt att gå på. Min fru tycker detta är helsjukt och meningslöst att gå på någons begravning om man inte umgicks med personen så länge den var i livet. Hon har inte helt fel.

Apropå döden har jag börjat tänka på att jag själv inte är pur-ung. Jag har passerat 40 och närmar mig 50 och mer än halva livet har redan passerat. Vad har jag gjort med den tiden? Har jag enkom slösat bort den på struntsaker eller har jag faktiskt använt tiden till något bra och nyttigt? Hur många rutor på livets checklista har jag kryssat i? Ja säg det. Som jag skrev tidigare har livet mer eller mindre flutit på, utan några egentliga större strapatser. Skolorna har jag kämpat mig igenom och arbetslivet har väl näst intill gått som en dans. Jag lyckades hitta en fru också till slut, och ett välartat barn har vi producerat också. På det stora hela ska jag nog vara jävligt nöjd med tillvaron. Det är dock svårt att inte helt tränga bort den där gnagande tanken om att döden lurar någonstans där längre fram på livets motorväg. De där enstaka äldre släktingarna som jag umgås regelbundet med? Alla dessa är över 80 år och har antagligen inte så många år kvar här på jorden, så om jag inte har gått på några begravningar på ett väldigt bra tag, har jag ett riktigt mentalt stålbad att vänta framöver när dessa människor som i min värld "alltid har funnits" inte längre finns mer. Dessa 80-åringar inkluderar mina egna föräldrar, som har vacklande hälsa och antagligen behöver hemtjänst inom ett år. Detta känns väldigt jobbigt, och det är vid dessa stunder som jag faktiskt är glad över att jag inte är ensam. Jag har en fru och dotter att luta mig mot när dessa tuffa tider nalkas.

Det är kul att läsa i tidningarna om att FIRE och börsen är på modet. Oj vad många som har varit "utbrända" och sen hipp som happ sparat ihop några miljoner och kunnat sluta jobba. Senast läste jag i Expressen om någon Monica som har gått denna vägen och kommit med i tidningen som någon sorts börs-Jesus. Jag brukar säga att "äras dem som äras bör", och att spara pengar och sen efter 10-15 år lämna arbetslivet, det kan i princip vem som helst med ett jobb göra. Samarbetar du med din partner går det antagligen ännu fortare. Kan du dessutom leva utan dyra resor och prylar samt undvika att skaffa barn kan du antagligen förkorta väntetiden ytterligare något år. Det jag verkligen gratulerar är att så många lyckas bli kvitt sin så kallade utbrändhet. Grattis. Det om något är en lottsedel, det vill jag intyga. Själv kan jag idag inte ens våga tänka tanken på att sluta med den medicin jag tar idag. Den gör att jag fungerar hyfsat bra och inte bryter ihop när jag ställer mig i kassakön på Maxi, eller när jag träffar en kompis på stan som vill snacka i mer än 10 sekunder. Sen vet jag inte vad denna hemska sjukdom har med FIRE att göra? Jag hade slutat jobba oavsett om jag hade blivit sjuk eller inte, mest för att jag var trött på arbetslivet och att göra saker som andra sa åt mig. 

Om det är någon lärdom man ska ta med sig från min eller framför allt Monicas historia så är det väl att inte vänta tills man blir sjuk, ta tag i saken långt tidigare. I mitt fall hjälpte det ju inte, men kanske kan många andra undvika detta helvete om man långt tidigare börjar planera för ekonomisk frihet. Det är jättesvårt, det vet jag. När jag jobbade som mest och samtidigt var småbarnsförälder kände jag mig odödlig och fnös åt alla dessa som inte "orkade" jobba för att de var "psykiskt sjuka". Va fan, kolla på mig, jag pendlar två timmar om dagen, jag jobbar 8 timmar, jag sköter hus och hem samt att jag är småbarnsförälder med allt vad det innebär. Efter den första riktiga panikångestattacken, då föll jag ner på jorden likt en fallskärmshoppare som hade glömt sin fallskärm. Det kändes. Jag fnyser inte längre åt andra med liknande sjukdomar. Kanske kan min och liknande berättelser åtminstone få upp ögonen hos alla dessa karriärister, hallå ni är inte odödliga ni heller, dessa sjukdomar kan drabba vem som helst, när som helst. 

 Nu känner jag att det är dags att runda av denna långa monolog. Det är skönt att ha bloggen till att ventilera ut tankar och funderingar, sen får man väl hoppas att någon hittar hit och kan dra nytta av alla ord och tankar som jag producerar. Antalet besök på bloggen är inte jättemånga, även om jag såg att jag har blivit omnämnd i alla fall i Flashbacks Ekonomiforum. Vilken heder. Det lär nog dröja innan jag dyker upp på Expressen eller liknande så kallad massmedia.

Har du hittat hit och orkat läsa igenom detta inlägg, tack för det. Kanske kan du på något sätt applicera mina tankar på ditt eget liv och leverne, kanske som en lärdom eller som bäst kanske ett avskräckande exempel? Hur som helst vill jag önska god avkastning och god hälsa och tänk på att livet bör levas på bästa tänkbara sätt, inte nödvändigtvis genom att slösa pengar på allt och alla, utan på ett sätt som du trivs med och kan känna dig stolt över den dagen det sista kapitlet har skrivits...