RE på prov (del 2) - Hälsan

 Dagarna smattrar verkligen undan, vare sig man förvärvsarbetar eller är som jag - tillfällig pensionär/student. Detta inlägg har jag medvetet avvaktat lite med att skriva, främst då det faktiskt är en utmaning att via text beskriva vad som händer i sinnet när ens tillvaro vänds upp och ned på det sätt som det har gjorts för mig. Men nu tror jag att det finns tillräckligt med insikt och uppsamlad erfarenhet för att göra en djupdykning i mina personliga erfarenheter av att lämna en trygg lön, sätta tilltron till en volatil aktiemarknad i tider då allting blir dyrare och dyrare och omvärlden blir än mer otrygg. Håll i er, för nu blir det mycket text...

Jag har i det inledande inlägget i denna serie beskrivit hur vardagen förändrades i och med att jag inte har ett kontor att åka till varje dag, eller arbetskamrater att prata med. Den tillvaro jag har nu trivs jag dock betydligt mer med, då jag kan ta dagen i min egen takt. Det finns inga direkta måsten eller stressmoment där en kund kommer med en lång kravlista på saker som måste bli färdigt tills på fredag. I och med att jag för några år sen återkommande fick episoder med hjärntrötthet blev min stresstålighet sämre och sämre, och detta gav även fysiska symptom, såsom yrsel, svindelkänslor, hjärtklappning och annat mindre trevligt såsom panikångest där man helst bara ville sjunka genom golvet och försvinna bort från stressiga situationer. I samband med detta utvecklades även social fobi, något som sitter i även idag. Tyvärr var(och är) den offentliga vården i princip värdelös på att ta hand om detta. Den vanliga hälsokontrollen gjordes - fullt frisk. Ett antal träffar med en samtalsterapeut bokades in. Jag fick lära mig allt om "fight or flight", varför man får panik, och hur allting fungerar i kropp och knopp. Jätteintressant, kostade bara 100 kr per timme men det hjälpte mig inte för fem öre att hantera situationer där jag satt på en lunchrestaurang och jag helt plötsligt mitt i en tugga började kallsvettas, öronen börjar susa, jag börjar gunga på stolen medans mina geléaktiga ben dansar tango under stolen och jag får anstränga mig å det yttersta för att inte trilla av stolen på grund av yrseln, medans mina bordskamrater fortsätter prata med mig. Jag ser deras munnar röra på sig, jag hör ljud, men mitt huvud klarar inte av att processa vad de säger, samtidigt som maten i munnen bara finns där utan att hjärnan vet vad den ska göra. Tvärstopp. Hjärtat bankar som aldrig förr, paniken ökar för varje mikrosekund och andningen sitter uppe i halsen istället för i bröstet, det känns som en stundande hjärtattack och jag har siktet på utgången. Illamåendet kommer krypande då magen reflexmässigt gör sig redo att bli av med dess innehåll då det är "flight" på gång... Måste bara komma på något att säga så att jag kan lämna situationen. Dags att samla sig, ta ett antal djupa andetag i smyg och känna pulsen lugna ner sig en smula. Ett antal reflexmässiga klianden på huvudet eller i nacken hjälper mig att få panikattacken under kontroll. Fysisk beröring är väldigt effektivt. Att sträcka på nacke och axlar fungerar också, även om det antagligen ser helt konstigt ut att börja stretcha mitt under en lunch. Andas, ut och in. Ut och in. Skit i vad arbetskamraterna tänker, de verkar ändå inte ha märkt vad som händer i mig, utan börjar nu prata med varandra istället. Benen lugnar ner sig, gungandet på stolen upphör och jag får sakta men säkert tillbaka kontrollen över mig själv. Maten i munnen kan äntligen sväljas, och jag tar en klunk vatten med en darrig hand. Är mätt. Kan börja prata lite smått igen och allt är över på kanske 1 minut. Spåren det satte i sinnet går dock aldrig över. Hjärnan minns, lite precis som när man bränner sig för första gången på en brännässla. "Ta aldrig i en sådan igen". Den restaurangen där ovan episod inträffade har jag aldrig besökt igen. Resultatet har tyvärr blivit att jag i princip aldrig i jobbsammanhang besöker restauranger just med rädsla för vad som kan hända.

Varför skriver jag om ovan, och vad har det med RE att göra? En av mina förhoppningar med RE var just att ta det lugnare om dagarna, att samla mig och förhoppningsvis bli kvitt rädslan för ytterligare panikångestanfall pga hjärntröttheten, så att jag kan fungera normalt på ett jobb, och kunna gå ut och luncha med glädje tillsammans mina arbetskamrater. Det fungerar tyvärr inte så, har jag märkt. Den sitter där likt Dexters "mörka följeslagare", i bakhuvudet, och kan hoppa fram när man minst anar det. Att vara "pensionär" gör att man får mycket tid till att grubbla och fundera, och även om jag har lagt kanske 3 år på att försöka förstå vad det är som händer med mig, är jag tyvärr inte närmre till en lösning eller svar. Vad hände då med terapeuten? Efter kanske fem samtal kom jag in i en ljus period, där det mesta kändes okej och jag hade till och med kunnat gå ut och ta en fika på jobbet utan att det blev allt för jobbigt. Avverkade även en härlig semesterresa med familjen till Teneriffa, där jag inte kände av problemen det minsta, som om någon hade svingat med ett trollspö. Han tyckte att samtalen kunde avbrytas, men att jag skulle kontakta honom igen om det blev värre. Det fanns säkert många patienter i kön som var betydligt värre däran än jag, så tänkte jag i alla fall. Jag själv hade dessutom blivit expert på att hitta på undanflykter för att slippa vara med på stimmiga jobbfester eller after-works. Ingen verkade dock bry sig, utan man accepterade bara att jag verkade ha väldigt mycket att göra hemma med familj och annat. Det mesta var bara påhittade undanflykter från min del, för att slippa obekväma situationer. Detta fortgår tyvärr än idag, även om jag numera känner betydligt större kontroll över livet som sådant, mycket tack vare Pengamaskinen som kan betala räkningarna. Hade inte den funnits hade jag antagligen gått på arbetsgivare och läkare mycket hårdare om sjukskrivning. Nu kunde jag välja den "enkla vägen", rätt eller fel.

Som jag skrev innan, man tänker mycket mer när man inte jobbar, och de tankar som snurrar mest i skrivande stund är tankar om ekonomin. Amortera eller spara? Återgå till jobb eller säga upp sig? Hur stor buffert behöver man? Starta eget företag? Ja, tankarna är många och som det ser ut idag kommer jag antagligen att:

- Spara upp en buffert på 250.000 kr (det behövs, och idag kan man få 3,8% ränta på kontanter)

- Återgå till jobbet i januari, förutsatt att ett intressant uppdrag hittas, så får vi se hur det går.

- Starta eget? Ja, alternativet finns men det kräver mycket mer i form av att sälja, och där är jag inte idag. 

- Amortera de 5200 kr som jag amorterar idag på bolånen. Lånen är så pass stora att det inte gör någon större nytta att lägga mer pengar på detta. Allt överskott går in i pengamaskinen, antingen till att handla aktier och öka på utdelningarna eller till att få ner belåningen, då Avanza ökat räntorna mer och mer på senare tid.

Så hur mår jag då? Jag skulle säga att jag mår bra generellt, men har absolut blivit aningen latare. Saker tar längre tid att genomföra, vilket jag antar är en bieffekt av att ha för mycket tid till sitt förfogande. Jag är dock betydligt gladare nu och har mer energi till familjen, och är numera den som tar initiativ till att bjuda hem folk och ställa till med fest. Har även lärt mig baka riktigt goda semlor, något som vi har gjort otaliga försök till innan men alltid fått hårda, torra bullar. I förrgår gick det äntligen och jag blev glad som ett litet barn. Jag känner mig trygg med ekonomin även om de höga räntorna är ett orosmoment. Jag vet att jag vid behov kan plocka ut aktieutdelningarna, och att dess i princip motsvarar den lön jag hade innan jag tog detta jobbuppehåll. Studierna på universitet går bra, de första 15 poängen sitter nu i säkert förvar på Ladok, och nu vecka 44 börjar termin 2. Jag trivs väldigt bra med att plugga, till skillnad från att jobba. Detta tror jag främst har att göra med att jag bara har mig själv att svara till, det finns inte en kund i andra änden som sätter press och kräver resultat. Dessa pengar som jag lånar via CSN ska såklart betalas tillbaka innan man fyller 65, men det är ändå väldigt fördelaktiga lån och de passar utmärkt till att investera. 

Ser jag några bekymmer med denna tillvaron? Det är absolut besvärande att sakna tillhörigheten till ett jobb. Jag antar att detta är något man vänjer sig av med, då jag har mer än tillräckligt med socialt liv i grannar, vänner och familj. Redan innan hjärntröttheten gjorde entré i Herr Snålgris liv var jag en introvert person som träffade folk endast när lusten föll på. Detta kommer inte att ändras. Jag har mer eller mindre accepterat att jag kommer att få dras med hjärntrötthet och att läkarkonsten inte klarar av att bota denna typ av åkommor. Många går in i väggen och blir friska efter något år, grattis till dem. Kanske finns det någon lösning på denna typ av fobi jag har utvecklat, men inget som jag känner till. Jag fungerar dock för det mesta helt normalt och kan göra allt som en vanlig person kan, det är bara huvudet som är lite oberäkneligt på så sätt att jag kan ibland sitta i timtal på nån fest och diskutera saker utan att bli det minsta snurrig, medans nästa gång kanske när jag träffar en kompis på stan och denne börjar prata med mig så känner jag snurrigheten och paniken komma krypande redan efter 30 sekunder, och jag ursäktar mig med att jag har en viktig tid att passa, även om jag väldigt gärna hade pratat längre med personen i fråga. Helt oklart varför, men jag gissar på en kombination av hur trygg man är med personen man pratar med, den omgivande miljön (det funkar t.ex. ofta mycket bättre att sitta ute och äta än inomhus) och andra faktorer som sömn och hur trött jag är rent allmänt. 

Jag tänker även upprepande på den lön jag hade, 30 friska tusenlappar ut varje månad efter skatt som kunde sparas, shoppas upp eller tryckas in i pengamaskinen. Gör jag rätt som går hemma och tackar nej till denna ersättning? Det vet jag inte, jag vet bara att denna lön är i princip den enda fördel jag ser med jobbet. Arbetsuppgifterna saknar jag inte för fem ören. Kanske hade jag gjort mig och arbetsgivaren en tjänst och sagt upp mig och en gång för alla klippt banden med denna form av arbetsliv? Ibland vill jag göra detta, men då tänker jag på den långa resa jag haft med högskolestudier, första jobbet, karriären, allt man offrat för att komma upp i en bruttolön på 50000 kr. Ska jag verkligen kasta bort allt detta? Mja, oavsett om jag säger upp mig eller inte går det alltid att komma tillbaka till livet som systemutvecklare. Det gör det faktiskt, även om det är svårt att tänka i dessa banor. "Man vet vad man har men inte vad man får". Jag håller alla dessa bollar i huvudet och jonglerar lite med dem då och då, och avvaktar med et beslut tills jag ser vad arbetsgivaren kan erbjuda mig för sorts uppdrag i början på nästa år. Det kan bli bra, eller också inte. Den som lever får se, och leva, det gör jag med nöje varje dag. Hösten är en underbar tid faktiskt, något som man inte tänkte på när man hastade från och till jobbet varje dag. Alla borde stanna upp några sekunder, ta ett djupt andetag, fundera på vart man är i livet, vart man är på väg, och framför allt vart man vill komma. Det är nyttigt.

Skriv gärna i kommentarsfältet och dela med dig av dina egna erfarenheter av att vara ledig, att "gå in i väggen" eller vad det nu kan vara. All tankar och kommentarer och frågor är hjärtligt välkomna.