Är sommaren redan slut? De senaste dagarna har vi haft blåsigt, växlande molnighet och ett kvicksilver som knappt orkat sig upp till 15 grader. Skolavslutningen igår, den regnade bort och den planerade picknicken fick inmundigas hemmavid istället. När vädret är lite sämre brukar jag få lite mer fart i att ta tag i en del halvt insomnade projekt här hemmavid. En gavelsida på huset har fått ny lockläkt och målarfärg, och häckar och buskar har trimmats med den nyinköpta batteridrivna häcksaxen från Biltema. När man har hus och trädgård finns det alltid saker att göra. Fru SNålgris hjälper till lite här och där men hon har inte den där "trädgårdsådran" i sig, utan är mest intresserad av sina odlingar, detta året bönor, sallad, chili, gurkor och en massa annat som jag knappt vet namnet på. Det är hennes lilla oas, och den övriga trädgården hade antagligen tillåtits växa igen till en urskog om hon hade varit ensam på torpet. Hur vi är två stycken om det hela, och Herr Snålgris är en förvaltare ända ut i fingerspetsarna. En sådan där "Ove" som håller allting snyggt och prydligt.
Hur går det med måendet då? Jo, tackar som frågar det går upp och ner. Den som skrev att SSRI-preparat kan bjuda på en spännande "insättning", den hade helt rätt. Jag har gått på halv dos nu sedan några veckor tillbaka, och då kan det tydligen slå lite hit och dit, med lugna perioder blandat med kraftig panikångest. Jag märker av de negativa siforna i situationer där jag tidigare endast fick milda till måttliga besvär, typ när man står länge i kö. Nu blir fullfjädrad panikångest och jag får uppbåda all min kraft för att stå kvar istället för att rusa mot utgången, som reptilhjärnan helst vill. Det kräver en oerhörd viljestyrka att stå kvar när paniken bryter ut, det kan antagligen (lite halvdant) liknas vid att hålla handen i en gryta med vatten som sakta börjar koka. Kan du stå emot smärtan och hålla kvar handen med vetskapen att du till sist kommer att vänja dig vid smärta och värme, eller drar du reflexmässigt upp den? Hur som helst, i morgon ska jag gå upp till full behandlingsdos om 50 mg, och vi får se vad det kan bjuda på för några intressanta överraskningar i form av bieffekter.
Läkaren är noggrann och tar sig verkligen tid att lyssna på mig när jag berättar, dag för dag, om mina erfarenheter och upplevelser vid olika situationer. Dessutom har jag telefonkontakt med en "rehab-coach" som kanske inte tillför så mycket mer än att vara en stödjande röst. Enligt henne är det som jag lider av "väldigt vanligt". Och som läkaren sa; "det är sällan lata människor som drabbas av detta". Nej, lat har jag aldrig varit, som har gått upp i ur och skur och jobbat i över 24 år, under många av dessa åren med kanske 5-12 mil enkel resa till arbetsplatsen. Ingen kan svara på varför jag drabbades av detta. Det kan vara minnen från tidigare i livet, stress och förändrade situationer i livet. Det går inte att få några enkla svar på detta, utan det som man nu riktar in sig på är att behandla symptomen och sakta men säkert vänja av hjärnan vid att vilja få panik och fly vid helt harmlösa situationer och platser. Med hjälp av SSRI-medicinen är det tänkt att stressen och paniken undertrycks på så sätt att det blir som en "hjälpande hand" på vägen, och att jag med KBT ska våga utsätta mig för mer och mer stressande situationer och vänja av hjärnan vid att vilja fly. Tanken är att när hjärnan till sist fattar att det är inte farligt att stå i kö, att vänta på bussen, att äta mat i en restaurang, ska dessa felaktiga panikkänslor försvinna. Det är dock något som kan ta lång tid och det är en jävligt jobbig behandlingsteknik.
Som vanligt svävar jag iväg från det som jag egentligen skulle skriva om, men är tacksam om ni fortfarande tycker det är intressant att lyssna på den "mjuka sidan" av investerande, den som handlar om liv och leverne istället för kalla hårda siffror. Det jag tänkte skriva några rader om är min investeringsfilosofi. Många pratar idag om att det är endast totalavkastningen som räknas och tycker att vi som investerar i utdelningsaktier är dumma i huvudet. Har de rätt eller fel?
Jag tänker att det beror helt och hållet på var man är i livet och vad man vill få ut av sin investering. Ett barnsparande gör ingen som helst nytta av handla utdelningsaktier, då det rör sig om kanske 15-20 år som pengarna endast ska ligga och växa. Då är det istället bättre med en eller flera breda indexfonder eller investmentbolag där eventuella utdelningar återinvesteras automatiskt och där det är enkelt att sätta upp ett månadssparande hos din internetbank. Så har vi satt upp sparandet för Lilla Snålgris. Varje månad förs 800 kr över till Avanza där pengarna investeras enligt en uppsatt sparplan.
Den pengamaskin som är tänkt ska försörja oss när vi slutar jobba jobbar efter en helt annan filosofi, som jag kallar för inkomstinvestering. Det innebär kortfattat att en viss uppsättning aktier och fonder levererar ett kassaflöde varje månad. Det är i skrivande stund ca 37000 kr brutto som betalas ut till våra depåkonton. Dessa pengar kan vi göra vad vi vill med. Kanske amortera ner portföljbelåningen, kanske överföra till vårat betalkonto för att finansiera en ny tvättmaskin (nej, jag bara skojar, då har vi såklart ett buffertkonto) eller kanske återinvestera i nya aktier för att på så sätt få snöbollen att växa ytterligare och få än mer utdelningar nästa år. Poängen är att utdelningar är betydligt mer förutsägbara än en akties pris. Titta bara på de senaste veckorna. Vår portfölj har tappat kanske 130000 kr i värde enbart den senaste veckan. Vill man då sälja, när värdet har gått ner? Nej, det är nu man ska kolla vad som har tappat allra mest, och köpa istället. Kanske för hela den utdelande summan, kanske för halva eller låta pengarna ligga kvar lite längre med hopp om bättre köplägen till hösten. Jag ser alltid investeringar på en årsbasis, och återinvesterar nödvändigtvis inte direkt en utdelning, speciellt inte om portföljen ligger på "all time high".
Hur har det då gått med våra utdelningar under de år vi har hållit på? Låt oss titta på en graf:
