450000/4000-strategin

 Mulet, kallt och trist. Slutet av februari har inte bjudit på många soltimmar och humöret är inte heller på topp. Jag har flera gånger funderat på hur många fler svenska vintrar jag klarar av. Det går väl an att vara själv och sitta hemma vid en brasa, titta på lite intressant youtube eller spela lite datorspel. Utmaningen blir nog att inte gå varandra på nerverna när man är flera här hemma samtidigt. Min fru har ofta åsikter om att jag antingen sitter för länge vid datorn eller ser på tv, men reagerar sällan över att hon sitter med mobilen i hand hur länge som helst. Detta är tydligen ett vanligt problem, som det har ritats många roliga memes om. Jag bryr mig inte så mycket, utan är myndig och gör vad jag vill, så länge det inte på något sätt påverkar familjen negativt. Det är dock någonting att fundera på om man ska ta en tidig FIRE och då umgås dygnet runt med sin äkta hälft, utan att jobb eller skola finns med i bilden. 

Dels ger dessa aktiviteter en välbehövlig paus från varandra, och de ger även någonting att prata om på kvällen vid matbordet. Utan detta, hur mycket finns det då att diskutera? På sommaren är vi väldigt aktiva, min fru gillar att odla och kan hålla på med detta flera timmar. På vintern händer det i princip ingenting ute och man sitter mest inomhus och ugglar. Då vi inte har någon snö här nere i söder finns det inte heller något att göra utomhus. För det mesta är det kallt, blött och mörkt. 

Hur som helst, jag har suttit hemma och räknat och räknat. Jag presenterade en strategi i förra inlägget som med 5000 kr sparade i månaden kunde ge oss en riktigt bra pension om ca 10 år. Därefter funderade jag lite till...

Vi har en del annat sparande vid sidan om pengamaskinens ISK och KF. Det är främst ett obligatoriskt sparande som vi har hos LF Bank som villkor att vi är guldkunder (att vi sparar 500 kr var i månaden), och sen visade det sig att min mor och far hade ett sparkonto som de i princip hade glömt bort, som de vill ge till oss. Tillsammans är detta ca 350 000 kr. Jag kommer dessutom att jobba nu under våren och kan av dessa slantar avsätta ca 100 000 kr. Där och då kommer jag att ha 450 000 kr att överföra till Avanza och pengamaskinen. Dessutom såg jag att jag hade räknat något lågt på direktavkastningen, samt att jag hade klantigt nog glömt bort hävstången jag har i aktiebelåningen om ca 12%. Den syns inte överallt i Avanzas gränssnitt. Tar man med alla dessa faktorer ser framtiden ljusare ut än vad jag tidigare förutspådde.

Jag kommer dock att dra ner på månadssparandet till 4000 kr, vilket kommer att ge oss lite mer pengar att röra oss med till aktiviteter och annat. Det är detta som vår "450000/4000"-strategi innebär. Att vi för över 450 000 friska tusenlappar från fonder och banksparande in till pengamaskinen, där de investeras i högutdelande aktier av olika slag där de redan nu kan ge ränta på ränta. Man kan ju argumentera för att vi inte ska röra vårat ISK-sparande, dels pga en liten skatteeffekt när vi tar ut det från LF och sätter in det på Avanza. Det är index-fonder som har avkastat relativt bra så visst kanske det är onödigt att röra dem? Dock, om man har en strategi tycker jag inte det är bra att vara för spretig. Oavsett vart pengarna finns kommer de att bidraga till utdelningar varje månad som primärt ska återinvesteras. Om det nu skulle knipa sig och pengar behövs i "livet", ja då har vi dels en kontantbuffert om ca 250 000 kr, och om den mot förmodan inte skulle räcka eller ta slut, då går det att göra ett "förtida uttag" från pengamaskinen. Jag ser dock inte att det ska behövas, om vi lever de kommande 8-9 åren ungefär som vi lever idag.

Simulering där hävstången och 450 000 kr samt en mer realistisk direktavkastning är medräknad.

Jag gillar egentligen inte att göra upp allt för långsiktiga planer. Livet kommer och knackar på dörren när man minst anar det. Min plan när vi startade denna resa 2016 var att jobba tills dess jag fyllde 50 år. Det är ca 5 år kvar tills dess och här står jag nu, utan jobb om 4 månader. Vad fan hände kan man ju undra? Livet hände. Excel-ark och simuleringar i all ära men man kommer aldrig att kunna veta vad livet har att bjuda på. En plan är enbart en plan. Vår plan ser i alla fall ut som i nuläget att Fru Snålgris kan om hon vill gå i "pension" runt 2032, vilket är om 9 år. Då är hon ungefär lika gammal som jag är idag, dvs medelålders. Jag kommer att vara halvvägs till 60 och Lilla Snålgris tar studenten. Vi kommer då enligt planen att få ut ca 85000 kr/månad från pengamaskinen, lite beroende på hur skattesatser och annat ser ut då. Detta är scenariot där jag inte jobbar en dag mer i mitt liv. Detta ser jag som osannolikt då jag inte vet vad jag ska hitta på här hemma de kommande 9 åren. Någon typ av sysselsättning kommer det att bli, och det gör enbart att kalkylen blir ännu säkrare.

Kommer 85000 kr i månaden att räcka? Jag räknar med att våra kostnader för att "leva" kommer att hamna på ca 30000 kr i månaden. Då har vi 55000 kr extra i månaden att antingen återinvestera eller sätta sprätt på. Några få år senare kommer min tjänstepension att lösa ut med ca 25000 kr extra i månaden i 5 år, dvs som en klassisk trissvinst. Detta är mer pengar än vad någon "normal" person kommer att kunna göra av med. Jag ser framför mig att vi kanske köper en fin lägenhet eller mindre hus med pool i min frus hemland och tillbringar vintrarna där. Lilla Snålgris kommer antagligen att ha flyttat hemifrån och pluggar någonstans och kommer inte att bry sig om vad vi hittar på. Huset här hemma i Sverige kommer vi antagligen att behålla så länge som möjligt. Kanske säljer vi det och köper en mindre lägenhet nära havet och grönområden, om planen att bo utomlands förverkligas. Jag har inget behov av en stor trädgård eller ett stort hus, däremot vill jag ha en pool och en uteplats om jag ska bo i Sverige på sommaren typ april-oktober. Det enklaste för oss blir antagligen att behålla huset och amortera bort större delen av bolånen med det överskott av utdelningarna som vi inte gör av med, alternativt köpa ett mindre hus kontant. Just amorteringarna kommer att ta några år, men det är skönt att komma ner på 20% belåning.

En del i mig tycker att det är vansinnigt att göra denna sortens planer för livet. Att titta på kolumner över åldrar, sparande som ligger 8-10 år fram i tiden. Det är absolut deprimerande i sig att se ens ålder går från 40 till 50 till 60 osv. Jag ser inte fram emot att bli gammal. Att föreställa sig att Lilla Snålgris blir vuxen och flytta hemifrån? Herre tid. Men det är detta som är livet. Att göra en plan för att säkra ens ekonomiska framtid anser jag är betydligt mer ansvarstagande än att bara jobba på, kanske med ett jobb man inte ens trivs med och sen gå i pension utan en aning om vad man får ut varje månad. DET är oansvarigt kan jag tycka. Då kan ju någon tycka att man ska leva här och nu, inte om 10 år. Det håller jag med om. Den budget jag har lagt upp säkerställer att vi kan leva i princip som vanligt under dessa första 8-10 åren, och om jag tar ett jobb kommer det att bli ytterligare lax på löken. Vi har så vi klarar oss, och tack vare att vi inte har några blanco-lån, extravaganta utgifter eller annat skräp som vi slösar pengar kan vi hålla månadskostnaderna låga och lägga merparten av pengarna på att spara. Resor och sådant kommer det absolut att finnas utrymme för, vi kommer inte att leva som eremiter och käka soppa på grankvistar varje dag. En elbil kommer absolut att bli om några år, när priserna har sansat sig. Det öppnar upp för fler bilsemestrar i Europa, något som vi ser fram emot. 

Nu får det dock vara bra med planerande. Denna strategin känns bra, realistisk och gäller *endast* 8-10 år framåt i tiden, dvs helt realistiskt utan att gå till överdrift. Saker och ting kommer att hända och då får vi ta hand om dem. Under tiden får vi ägna oss åt våra liv, att må bra och att leva livet. 

Har du några tankar eller synpunkter? Skriv och berätta i kommentarsfältet. 

Ekonomisk framtid, en räkneövning

 Ja då har våren anlänt, i alla fall till Skåne där man nu enligt SMHI har meteorologisk vår. Vi bor även vi i de södra delarna och här kändes det faktiskt lite vårlikt idag, även om vinden piskade i ansiktet när jag gick en runda efter lunchen. Vi är snart i Mars och då kommer våra solpaneler att vakna till liv igen, något som jag ser fram emot. Förra månaden fick vi betala några hundralappar i elhandelsräkning på grund av en väldigt kall vinter som har dränerat krediten hos Tibber. I mars brukar solen på allvar börja skina och det krävs dessutom mindre uppvärmning av huset vilket på det stora hela borde ge plus på kontot.

Jag vill passa på att tacka för det stora engagemanget i föregående inläggs kommentarsfält. Jag hade redan mycket att tänka på och det blev inte mindre efter att jag har läst alla kloka och intressanta funderingar. NorthernlightsInvestment föreslog att jag skulle anmäla mig hos Arbetsförmedlingen och tjäna in A-kassa. Hade jag haft några år kvar till den "riktiga" pensionen vid 65 år hade det nog inte varit så dumt, men nu när man inte ens är 50 år fyllda känns det som om att man inte kommer att låta mig "slippa undan" så lätt. MEd en gedigen bakgrund som programmerare av affärssystem är arbetsmarknaden här nere i söder väldigt stor och bolagen skriker efter arbetskraft. Kanske om jag i min ansökan skriver att jag har social fobi så blir jag inte kallad till intervju. Men, jag tänker att om jag själv hade jobbat på AF hade jag nog anat ugglor i mossen om en herre i sina bästa år med detta CV inte ens får komma på intervju efter ett tiotal försök. Sen är det väl inte fel att vara ärlig heller, jag har social fobi och har varit hos läkare och de anser att jag är för frisk för medicinering, samt att samtalsterapeut är tillräckligt. Ja det fungerar för tillfället, men jag har lärt mig tillräckligt mycket om detta mer än att de flesta rekommenderar en kombination av läkemedel och KBT. En annan abrovinkel av det hela är att jag är väldigt trött på programmering. Det finns det inga läkemedel i världen som kan bota. Är det någon som har någon som helst erfarenhet av AF och att "låtsas" söka jobb, skriv gärna några rader i kommentarfältet vad ni tycker om denna idén. Jag tycker nog att den är tveksam som bäst, även om jag förstår innebörden av den. 

Jag har under helgen suttit och knåpat på en finansiell strategi för ca 10 år framåt i tiden. Anledningen till detta är att jag vill ha så bra koll som möjligt på hur vår ekonomi kan utvecklas och när även Fru Snålgris kan välja att sluta jobba eller åtminstone trappa ner. Hon har idag inga planer på att sluta jobba och sken upp som en sol när jag berättade att hon kan gå i pension om 8-10 år om hon vill. Eftersom hon är 35 idag kan hon gå i pension vid senast 45 års ålder. Detta är nog få förunnat tänker jag. Ett problem som jag har är att jag har en överhängande känsla av att jag genom att säga upp mig på något sätt "förstör" våran gemensamma framtid. Allt jag har gjort sedan 7 års ålder har varit med målet att skaffa ett bra jobb, tjäna mycket pengar och leva ett gott liv utan allmosor och bidrag. Arbetsmoralen har varit stark i vår familj. Genom att nu tacka för kaffet och ge mig ut i ovisshetens rymd får jag en stark känsla av att jag med vilja saboterar någonting. Men gör jag det egentligen, och hur mycket pengar behöver man för att leva ett gott liv när man är i 50-års ålder och framåt? Vi räknar lite!

Jag valde att med hjälp av Stefan Thelenius ypperliga sparkalkylator ta fram tre olika scenarios över hur vår pengamaskin "hypotetiskt" kommer att utvecklas, lite beroende på hur mycket pengar vi sätter in varje månad. Dessa insättningar kan komma från arv, att sälja av en sommarstuga, studiebidrag samt om jag väljer att jobba extra med något. Från och med januari 2035 kommer jag om allting blir som man önskar att börja kassera in tjänstepension under 5 år, vilket kommer att boosta våra inkomster ganska rejält med ca 25000 kr netto varje månad. 

I det första scenariot väljer jag dock att inte göra några ytterligare insättningar till Avanza och behåller all övrig inkomst till konsumtion. Nedan bild illustrerar vilka förutsättningar jag räknar med, det enda jag har ändrat är månatlig insättning och tidshorisont.

Som ni ser har jag valt en modest direktavkastning på 7,5% och en värdeutveckling (eller utdelningshöjning) om 2% om året. Fördelen med denna kalkylator är att den tar med avgifter för courtage, inflation och sådant. Jag tror att dessa inställningar kan ge en hyfsat realistisk bild 10 år framåt i tiden. Hur blir då utvecklingen? Jag har försökt illustrera detta i Excel med ett diagram och förklarande tabell med datapunkter:

Som ni kan se har jag utgått ifrån tre olika sparscenarios. Det som i nuläget är mest realistiskt är det där jag sparar 5000 kr/månad in i pengamaskinen. Detta förutsätter dock en del tråkigheter såsom ett mindre arv samt att vi säljer av en sommarstuga. Den inkomst jag räknar med till hösten från CSN kan man inte få i evighet och det är max 2 terminer kvar för min del. När jag satt och gjorde dessa spådomar var det en fråga som dök upp i huvudet, och som visade sig klurig att besvara, nämligen "hur mycket pengar behöver man egentligen?" Det instinktivt mest riktiga svaret är så klart "så mycket som möjligt, en miljon om året, minst! Men stämmer det verkligen? Jag satte mig ner och försökte rannsaka oss som familj.

 Vi har inga dyra vanor. Vi är inga prylfantaster och gillar att handla saker på second hand. Vi befinner oss dessutom i den fasen i livet där vi har det mesta som vi behöver. Prylar finns det hur mycket som helst här i livet, och att slösa bort en miljon kronor kan man göra på några månader med bilinköp och resor. Vi är inga sådana personer, och jag kan verkligen inte se att vi kommer att bli det heller. "Hur många gånger orkar man åka på spa?" Denna fråga ställde jag mig själv. Svaret är väl för vår del kanske 6 gånger om året. Det blir säg 24000 kr/år. Hur många gånger orkar man resa till Medelhavet? Svaret är väl 1-2 gånger om året, säg 35000 kr per resa för en vecka i solen. Det blir 70000 kr om året. Nu är vi uppe i 95000 kr i "konsumtion" om året. Lägg därtill våra fasta kostnader om ca 30000 kr i månaden högt räknat och vi landar på säg 500000 kr om året högt räknat. Nu tror jag inte att vi kommer att åka på dyra flygresor två gånger om året, utan kanske fler utflykter med bilen runt om i Europa. Vi kanske åker en gång om året till min frus hemland under den svenska vintern och stannar där en månad eller två. Där är det resan som kostar, säg 10000 kr/person, och när vi väl är där är det mesta väldigt billigt. Jag är fullt medveten om att det säkert blir "tråkigt" att gå hemma och inte ha något att göra, men ovan räkneövning och personlig rannsakan är viktig för att komma till beslut kring den eviga frågan "hur mycket pengar behöver man egentligen?". Om vi leker med tanken att vi nöjer oss med 500000 kr netto om året för att leva gott, ja då kan vi båda gå i pension redan vid 2028. Då är Fru Snålgris knappt 40 år fyllda. Jag är runt 50 år. 

Som ni vet gillar jag hängslen och livrem och jag tror att vi antagligen efter något år i gemensam "frihet" kommer att vilja göra större förändringar, kanske sälja huset och köpa något mindre, eller att investera i en bostad på Gran Canaria eller runt Medelhavet. Kanske är det magiska ordet, och det är lätt att drabbas av "one more year syndrome" och likt Farbror Joakim gotta sig i tanken att om vi bara håller på i ett år till, ja då blir det SÅ HÄR MYCKET MERA!". Nej, måttlighet kommer man nog längst med. Vi kommer dessutom att göra kraftiga amorteringar av huslånet med ca 600000 kr, vilket är ett års utdelningar där runt 2028. Jag vill inte lägga för mycket pengar på att amortera av huslånet helt och hållet, men vill inte heller knapra för mycket av snöbollen medans den rullar. Jag tänker att man istället längre fram om viljan och pengarna finns kan amortera av så mycket man vill. Under de närmaste 6 åren i alla fall, ska vi fortsätta att återinvestera så mycket det bara går.

Vi kommer antagligen att prata mycket mer om detta längre fram. Kanske ändras saker och ting på sätt som vi idag inte har någon aning om. Det enda jag ser är en realistisk kalkyl där alla tre scenarios för mig och min fru är fullt godtagbara, och jag kan inte på något sätt se att jag "förstör" någons framtid genom att välja att ta klivet bort från ett jobb jag inte trivs med. Ja, den sociala fobin är ett he-vete och något jag gärna hade blivit av med. Kanske hittar jag något som fungerar och återgå till ett arbete under några år om det visar sig vara allt för tråkigt att gå hemma och städa, greja och se på tv. Vem vet. I nuläget ser planen ut som så att Fru Snålgris slutar jobba eller trappar ner runt 2033 och att vi då kommer att börja använda våra utdelningar för att betala räkningar. Fram tills dess kommer vi att återinvestera allt som delas ut och endast konsumera med månadslönen och de kontantbuffertar på ca 300000 kr som vi har undanstoppat. 

Jag tror inte det går att simulera och räkna mer än vad jag har gjort, man får sen helt enkelt låta livet spela ut och se vad som händer. Vi kommer utan tvekan att ha ett gott liv ekonomiskt som pensionärer om man har hälsan i behåll, så mycket kan jag nog sluta mig till. Sen är det ju upp till oss själva hur detta liv kommer att bli. Vi kommer med de gemensamma inkomsterna kunna gör det vi vill och inom vissa gränser kunna köpa det vi vill också. Sparsamma och kostnadsmedvetna kommer vi dock alltid att vara.

Vad tycker du om det scenario jag har presenterat? Räknar jag rätt eller fel? Glömmer jag något? Har du liknande planer men kanske andra förutsättningar? Skriv och berätta i kommentarsfältet.

Framtidsfunderingar

 Blask och slask. Det är väl ganska synonymt för vintermånaderna här nere i södra Sverige. Vi hade någon månad med riktig kyla och sån där härlig pudersnö som man endast kan hitta längre upp i landet. Sen kom mildvädret in med regn, stormar och dimma. Dag ut och dag in. Igår syntes solen faktiskt under 5 hela minuter på eftermiddagen. Det var härligt, och då kändes det aningen hoppfullt att våren kanske kommer någon gång. 

En sak är säker, under de 7 månader som jag inte har förvärvsarbetat, utan gått hemma och pluggat och fått en liten försmak på ett framtida FIRE-liv för mig själv, har det funnits mer än tillräckligt med tid för att grubbla och fundera. Nu är vi alla såklart olika, och jag är en tänkande person som är duktig på att problematisera och oroa mig för både det ena och det andra. Gäller det jobbet så föreställer jag mig alltid det värsta, att någonting ska gå fel i det jag gör, att jag inte har tillräckliga kunskaper eller att någon kund blir sur. Har något av detta hänt? Ja, såklart finns det arbetsuppgifter på jobbet som man har svårt att klara av, antingen på grund av att de helt enkelt är väldigt kluriga, eller att det är något annat tekniskt strul bakom. Men det är inte hela världen! Man får ta hjälp, duh! Det löser sig...

Likadant med resor. Jag har sedan jag träffade min res-tokige fru rest runt över flera olika världsdelar, allra mest i Asien dock. Kina, Thailand, Indonesien och så vidare. Givetvis har jag oroat mig massor, främst för sjukdomar av olika de slag. Har jag någonsin blivit sjuk? Snarare tvärtom, under min första treveckorsresa då vi åkte till Kina och bland annat gick på kinesiska muren och gosade med pandor i Chengdu hade jag inte mått bättre på flera år. Främst är det magen som brukar strula, vilket antingen hänger ihop med mitt något neurotiska tankesätt i största allmänhet. Där infann sig ett lugn som jag inte hade känt på väldigt länge. Kanske var det bara känslan av att befinna sig långt hemifrån, att inte dricka kaffe eller äta snabbmat, eller vad det nu kan vara. Jag minns bara att jag mådde bra, i kropp såväl som i själ. Sedan dess har mycket hänt i livet, mycket stress kring arbetet, panikångest och den efterföljande sociala fobin som ingen verkar kunna bota, allra minst jag själv. Resor har vi dock varit ute på, även efter jag hemmavid i affären eller på kontoret fått episoder med stundtals ganska grav panikångest. Det märkliga med resorna är att då är jag helt lugn. På flygplatsen, i flygplanet, på plats i värmen och på vägen hem. Inte ett minsta spår av panik eller ångest, när jag här hemma kunde bryta ihop av att det tog lite längre tid för kunden i kassan framför mig att betala när dennes visakort strulade. Dock mår jag mycket bättre nu, det är i princip bara att prata inför mycket folk samt restaurangbesök som fortfarande är väldigt jobbiga, och som jag helst undviker. På vår senaste resa åt vi den mesta av maten på balkongen på vårat lägenhetshotell, eller på stranden på en filt. Inga trånga skolmatsaler med 100 människor som försöker överrösta varandra där inte.

Hur som helst, när man går hemma finns det tid att grubbla, och vad har jag då grubblat över? Främst är det väl vad jag vill göra under de resterande åren av mitt liv. Det ka låta dystopiskt, men när man jobbar 40 timmar i veckan, har barn och fru som kräver sitt, ja då finns det inte så mycket tid över att tänka på sådant, livet bara rullar på, en lönecheck och en midsommar i taget. När lönen slutar komma och man kan gå hemma med mysbyxor hela dagen, ja då börjar man (eller jag?) fundera på livet, ens syfte och mål och vilka val man har gjort och hur man ska göra i framtiden. Jag kommer att jobba lite under våren med ett projekt som vi håller på att färdigställa åt en kund. Det ska vara klart innan semestrarna, och jag ska ersätta en person som har sagt upp sig och slutar i början av mars. Tänkte jag då -"ojoj vad kul det ska bli att börja jobba, jag har verkligen längtat efter att skriva programkod"...? Nej verkligen inte. Det var snarare i stil med - "vad bra då kan jag casha in ca 120000 kr netto på 4 månaders jobb, sen får vi se...". Jag ser verkligen inte fram emot att jobba, men det är en bra kund och vi behöver pengarna. Någon arbetsglädje finns det verkligen inte, och jag kände mig urlöjlig som på ett videomöte med kund när de godkände mig tvingades le lite när den hurtige projektledaren började tjoa och hurra för vilket bra team de hade nu". Kommer jag ens att härda ut dessa 4 månader? Ja absolut, det är mitt mål, för därefter kommer jag antagligen att säga upp mig. 

Japp, du läste rätt. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att tacka för ca 18 års anställning och säga upp mig, lagom till sommaren. Hur detta kommer att mottas av min chef vet jag inte. Man trivs med mig och tycker att jag är en värdefull medarbetare, men jag kan inte gå till ett jobb som jag inte finner någon som helst glädje i. Tyvärr. En gång i tiden längtade jag tillbaka till tangentbordet, och tyckte att semestrarna var tråkiga. Nu med familj, barn och en 10 år äldre kropp och själ är det inte likadant. Nu vet jag att en viss del av denna ovilja att jobba heltid igen består i ett flyktbeteende som är vanligt hos folk med sociala fobier. Men jag har även funderat mycket på om jag hade velat sitta 8 timmar om dagen fastklistrad vid ett tangentbord även om jag mått prima och älskat att vara med folk, eller ens om jag fick sitta hemma och jobba hela tiden. Svaret är nej. Jag är helt enkelt trött på detta jobbet, som jag har hade investerat så många år av mitt liv i. 

Det är väl här de dystra och vemodiga känslorna kommer in, stunder av lycka och befrielse blandas med en obehaglig känsla av att jag har förstört mitt liv. Var det här jag skulle hamna? Efter allt kämpande med skola och jobb samt karriär? En arbetslös 45-åring? Vad ska *alla* säga? I mina kretsar är det jobb som gäller. Inga jag känner är arbetslösa, bidragstagare eller för den delen ekonomiskt oberoende. De har hus, lån och jobbar, eller är de pensionärer och har jobbat i hela sina liv. Jag är unik. 

Dags för en livlina! Även om jag kommer att säga upp mig med all skräckblandad förtjusning som det  innebär, kommer jag att lämna dörren på glänt i och med att jag ska starta en enskild firma. Det finns ett antal kunder som vi inte längre jobbar med, och som jag trivdes med, där det möjligtvis finns en chans att kunna ta kortare uppdrag. Det är inget jag räknar med, men jag kommer ändå att lämna dörren öppen för möjligheten. Resten är ett vitt papper. Jag kommer antagligen fortsätta att plugga lite, även om det antagligen inte kommer att leda till att jag "skolar om" mig i något helt annat yrke. Det kommer att ge ett tidsfördriv, samtidigt som det även ger en viss inkomst, som dock ska betalas tillbaka till väldigt låg ränta. I övrigt har jag inga direkta planer. Det får bli vad det blir. 

Pengamässigt har vi som vi klarar oss så länge Fru Snålgris jobbar. Hon tjänar idag ca 25000 kr netto, och vi har nu 35000 kr in från utdelningar. Sen med barnbidrag, lite gåvor och svartpengar in så har vi i runda slängar 63000 kr in netto varje månad. Om Fru Snålgris helt plötsligt får för sig att arbetslivet inte är kul och vill sluta jobba, ja då blir det problem. Dock ser jag risken som ganska liten. Hon trivs bra på jobbet, och har endast jobbat i 5 år, så det är väl lite tidigt för förtidspension kan både hon och jag tycka. Hon gillar dessutom att jag går hemma och tar hand om en massa småsaker som hela tiden dyker upp, samt lagar mat hälften av dagarna. Apropå den oro jag skrev om tidigare. Ja självklart finns det även en oro för pengar. Hur relationen med banken blir, om vi av någon anledning måste flytta från vårat hus av olika orsaker, möjligheterna till lån, och säkert 100 andra saker som man som anställd inte behöver bry sig om. Jag tänker samtidigt, varför oroa sig för något som man inte vet om det ens kommer att inträffa? Ja, man ska såklart ha en buffert och vara förberedd, men man kan inte gå och vänta på att blixten ska slå ner hela tiden. Dessa tankar måste jag jobba vidare med att få bort. Antagligen är de till viss del ärftliga, då min morsa knappt vågar gå utanför dörren då hon är rädd för att bli rånad eller påkörd. 

Det är skönt att ha landat i detta beslutet, även om jag fortfarande inte är helt säker på om det är det rätta beslutet eller om jag endast väljer den lätta vägen bort från en jobbig situation. Tanken hur mycket MER pengar vi kunde haft om jag jobbat i 5 eller 10 år till gnager ibland. Den frågan kommer jag antagligen aldrig att kunna besvara. Jag är nöjd med att ha jobbat i 23 år, i ur och skur, sällan sjukskriven, aldrig levt på bidrag och kämpat för att komma hit där jag nu råkade hamna. "Life works in mysterious ways" vill jag minnas att någon har sagt. Min största lärdom av denna resan är att hur väl man än planerar blir det inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan när jag startade denna resa mot FIRE var att jobba fram tills det år jag fyllde 50.  Det är 5 år tills dess, och jag kan verkligen inte se mig själv sitta med ett så pass själsdödande jobb under så många år till. Nu är det som det är, och då får man göra det bästa av denna situationen gällande ekonomi, pension och banklån, och där är arbetet redan i full gång. Bloggen, den kommer att leva vidare som vanligt...

Alla frågor, tankar och funderingar lämnas lämpligast i kommentaresfältet... :)

Bedragare och andra

 Vilken snösmocka vi fick igår. Två decimeter tjock fet blötsnö med ca 1 cm is under. Vintern verkar inte vilja släppa sitt grepp om oss här nere i södern. Ack så hoppfullt det kändes när jag bara för några dagar sedan kunde sitta på altanen mot södersidan, utan mössa och jacka och med solen i ansiktet och bara njuta. Det tändes ett litet hopp om att vi kanske får en tidig vår i år, till skillnad från de senaste årens iskalla och sena "vårvintrar" som hipp som happ övergått till stekhet sommar. Tyvärr. Snöslungan som hade servats och lyfts in i förrådet fick nu släpas fram och göra ytterligare en plikttrogen insats i att få bort den otäcka vita massa som lagt sig överallt. Vi får drömma vidare...

Jag med flera blev nog heligt förbannade av veckans Uppdrag Granskning. Det finns väldigt mycket man kan säga om detta så kallade avslöjande, att pseudosvenskar sitter nere i en lyxlägenhet på Marbella och bedrar gamla tanter, helt och hållet med hjälp av en lamslagen poliskår, ett öppet samhälle där informationen kan flöda fritt, samt banker som har en mycket svår balansgång att göra, när de ska skilja på lagliga och tvivelaktiga transaktioner. 

Som ni kanske minns har vi haft en del att göra med bankernas compliance-avdelningar när vi skulle överföra pengar till min frus släktingar förra sommaren. Det krävdes flera veckors messande mellan oss och banken innan de till slut släppte igenom en utlandsöverföring. Rimligtvis har de redan en sorts "profil" i sina system över vad vi är för sorts personer, och min ödmjuka åsikt är att det hade räckt med ett telefonsamtal för att klara upp att detta är en legitim överföring som kommer från hederligt intjänat kapital, och som ska gå till lika så hederliga släktingar i ett land som inte är islamistiskt eller som i princip inte har någon terrorism och liknande. Banken krävde in väldigt mycket papper, och det tog kanske 15-talet meddelanden fram och tillbaka innan man till slut motvilligt ville släppa igenom dessa 200 000 kr. 

Det är lite lustigt att detta tv-programmet sändes precis när vi har en ny omgång med vår bank. Denna gången gäller det ett antal kontantinsättningar om ca 50000 kr som jag har gjort under 2023 och 2024. Det började med att jag (och min fru, då vi har delade konton) fick ett brev från LF Bank där de ville veta syftet med ett antal kontantinsättningar som gjorts på vårat gemensamma konto. Bra där, jag gillar när bankerna har lite koll. Det jag däremot INTE gillar var hur detta brev var utformat. Man börjar direkt med en hotelse om att banken *kan* stänga ner kontot om svar inte inkommer senast 14 dagar från när brevet var daterat. Vi hade alltså EN vecka på oss, då det har tagit stackars Postnord en vecka att dela ut det till oss. I samma andetag meddelar de glatt att vi kan förvänta oss ett svar inom TRE veckor. Okej, vi får alltså endast en vecka på oss att ta fram udnerlag för transaktioner ett år tillbaka i tiden, medans ni ska ha minst tre veckor på er att gå igenom detta. Så trevligt...

Det tar inte slut här. Sist i brevet står det att det lokala bankkontoret INTE kan svara på några frågor gällande denna förfrågan. Med tanke på att brevet inte innehåller några som helst andra kontaktuppgifter, mail, chatt, telefonnummer dit man kan vända sig om man har frågor kring vilken sorts underlag man ska skicka, har man alltså INGENSTANS att vända sig. Jag tänker att det inte är speciellt vanligt att gemene man ombeds inkomma med "underlag kring transaktioner", och att dylika "hotbrev" kan innebära en hel del ångest för den vanlige svensken som har rent mjöl i påsen. Då hade det underlättat att få prata med en riktig person, som hade kunnat ge lite goda råd kring t.ex. vilken sorts kvitton man vill ha, om gåvobreven måste vara vidimerade och liknande. Noll och inget. Inkom med svar, annars.

Nu är ni säkert nyfikna på vad detta är för sorts pengar jag har satt in? Det är inget konstigt med dessa insättningar, utan det är gåvor från våra äldre släktingar till vårat barn och till oss själva. Alla fyra släktingar är över 80 år gamla, de har inga mobiltelefoner, internetbanker, bankid eller liknande. De betalar sina räkningar antingen via autogiro eller via kassatjänst. Mat och andra tjänster betalar de kontant och tar i princip ut sina pensioner (10000 kr netto per person och månad) i bankomaten varje månad. Det senaste året har de blivit ovanligt generösa och i princip överöst oss med femhundralappar. Jag har försökt förmå dem att göra en banköverföring istället, men de vägrar åka 5 mil till närmaste bankkontor, och det kan jag förstå, då de i princip aldrig åker någonstans mer än för läkarbesök.

LF Bank har som regel att man får sätta in 15000 kr i månaden, och det har krävt 5 insättningar under året som gått för att bli av med dessa kontanter, då vi redan hemma har mer än vad vi behöver, och dessa pengar gör större nytta hos Avanza. Det jag nu de senaste dagarna har fått ägna det mesta av min lediga tid till är att kontakta en jurist jag känner kring hur man skriver ett gåvobrev. Därefter har jag tagit fram gåvobrev till mina släktingar, där de i princip bekräftar hur mycket pengar de har gett vid olika tillfällen, och varifrån de kommer. Sen har jag fått köra ut till var och en av dessa (den ena bor 14 mil härifrån) och och förmå dem att skriva under dessa gåvobrev. Sen har hela härligheten fotograferats och skickats digitalt till banken. Jag klarade tidsfristen med några timmar till godo, men jag höll på att gå åt på kuppen. Vi får se när och om de svarar... fortsättning följer.

Nu förstår jag att gemene svensk inte använder kontanter på det sätt som mina släktingar gör, men det jag vänder mig lite mot är just bankens från början syrliga bemötande. Samtidigt är det en svår balansgång, vad är en legitim kontra icke legitim transaktion? Om bankerna börjar blockera vanligt folks överföringar och swishar för mycket kommer de att förlora kunder. Å andra sidan blir de kriminella smartare och smartare och gör allt för att komma förbi bankens olika spärrar, och känner sig fram till vilka banker som har sämst kontrollmekanismer. Som vanligt är det vi, de hederliga och vanliga personerna som kommer i kläm på grund av de kriminellas härjningar. 

Till sist blir man dock fundersam. Om bankerna har så pass god koll på mig, en hårt arbetande svensk som dessutom har guldkundsstatus i banken, och rimligtvis borde vara klassad som "pålitlig", hur kommer det sig ändå att så pass många kriminella ändå lyckas ha konton i banker? Det kan väl inte finnas en outsinlig källa med "målvakter" vars bankkonton man kan utnyttja? Nån gång måste väl ändå bankerna ha spärrat och kastat ut tillräckligt många för att det inte ska vara lönt att fortsätta? Vi får väl se hur det hela slutar, men det är farligt att det dels finns väldigt många yngre så kallade svenskar som inte verkar bry sig om något, en polismakt som inte verkar bry sig och banker som lägger ner väldiga resurser på vanligt folk, men som inte verkar få upp ögonen för var den riktiga brottsligheten finns. Mitt tips till bankerna, håll stenkoll på konton där kunderna (både privat- och företagskunder) har dubbla eller utländska medborgarskap, samt på alla över 70 år med någon sorts bankdosa. Då hade ni antagligen gjort betydligt större verkan än att lägga timvis med resurser på mina släktingars födelsedagspengar...

Har du råkat ut för att få dessa hotbrev från din bank? Hur gick det? Berätta i kommentarsfältet!