Ekonomisk framtid, en räkneövning

 Ja då har våren anlänt, i alla fall till Skåne där man nu enligt SMHI har meteorologisk vår. Vi bor även vi i de södra delarna och här kändes det faktiskt lite vårlikt idag, även om vinden piskade i ansiktet när jag gick en runda efter lunchen. Vi är snart i Mars och då kommer våra solpaneler att vakna till liv igen, något som jag ser fram emot. Förra månaden fick vi betala några hundralappar i elhandelsräkning på grund av en väldigt kall vinter som har dränerat krediten hos Tibber. I mars brukar solen på allvar börja skina och det krävs dessutom mindre uppvärmning av huset vilket på det stora hela borde ge plus på kontot.

Jag vill passa på att tacka för det stora engagemanget i föregående inläggs kommentarsfält. Jag hade redan mycket att tänka på och det blev inte mindre efter att jag har läst alla kloka och intressanta funderingar. NorthernlightsInvestment föreslog att jag skulle anmäla mig hos Arbetsförmedlingen och tjäna in A-kassa. Hade jag haft några år kvar till den "riktiga" pensionen vid 65 år hade det nog inte varit så dumt, men nu när man inte ens är 50 år fyllda känns det som om att man inte kommer att låta mig "slippa undan" så lätt. MEd en gedigen bakgrund som programmerare av affärssystem är arbetsmarknaden här nere i söder väldigt stor och bolagen skriker efter arbetskraft. Kanske om jag i min ansökan skriver att jag har social fobi så blir jag inte kallad till intervju. Men, jag tänker att om jag själv hade jobbat på AF hade jag nog anat ugglor i mossen om en herre i sina bästa år med detta CV inte ens får komma på intervju efter ett tiotal försök. Sen är det väl inte fel att vara ärlig heller, jag har social fobi och har varit hos läkare och de anser att jag är för frisk för medicinering, samt att samtalsterapeut är tillräckligt. Ja det fungerar för tillfället, men jag har lärt mig tillräckligt mycket om detta mer än att de flesta rekommenderar en kombination av läkemedel och KBT. En annan abrovinkel av det hela är att jag är väldigt trött på programmering. Det finns det inga läkemedel i världen som kan bota. Är det någon som har någon som helst erfarenhet av AF och att "låtsas" söka jobb, skriv gärna några rader i kommentarfältet vad ni tycker om denna idén. Jag tycker nog att den är tveksam som bäst, även om jag förstår innebörden av den. 

Jag har under helgen suttit och knåpat på en finansiell strategi för ca 10 år framåt i tiden. Anledningen till detta är att jag vill ha så bra koll som möjligt på hur vår ekonomi kan utvecklas och när även Fru Snålgris kan välja att sluta jobba eller åtminstone trappa ner. Hon har idag inga planer på att sluta jobba och sken upp som en sol när jag berättade att hon kan gå i pension om 8-10 år om hon vill. Eftersom hon är 35 idag kan hon gå i pension vid senast 45 års ålder. Detta är nog få förunnat tänker jag. Ett problem som jag har är att jag har en överhängande känsla av att jag genom att säga upp mig på något sätt "förstör" våran gemensamma framtid. Allt jag har gjort sedan 7 års ålder har varit med målet att skaffa ett bra jobb, tjäna mycket pengar och leva ett gott liv utan allmosor och bidrag. Arbetsmoralen har varit stark i vår familj. Genom att nu tacka för kaffet och ge mig ut i ovisshetens rymd får jag en stark känsla av att jag med vilja saboterar någonting. Men gör jag det egentligen, och hur mycket pengar behöver man för att leva ett gott liv när man är i 50-års ålder och framåt? Vi räknar lite!

Jag valde att med hjälp av Stefan Thelenius ypperliga sparkalkylator ta fram tre olika scenarios över hur vår pengamaskin "hypotetiskt" kommer att utvecklas, lite beroende på hur mycket pengar vi sätter in varje månad. Dessa insättningar kan komma från arv, att sälja av en sommarstuga, studiebidrag samt om jag väljer att jobba extra med något. Från och med januari 2035 kommer jag om allting blir som man önskar att börja kassera in tjänstepension under 5 år, vilket kommer att boosta våra inkomster ganska rejält med ca 25000 kr netto varje månad. 

I det första scenariot väljer jag dock att inte göra några ytterligare insättningar till Avanza och behåller all övrig inkomst till konsumtion. Nedan bild illustrerar vilka förutsättningar jag räknar med, det enda jag har ändrat är månatlig insättning och tidshorisont.

Som ni ser har jag valt en modest direktavkastning på 7,5% och en värdeutveckling (eller utdelningshöjning) om 2% om året. Fördelen med denna kalkylator är att den tar med avgifter för courtage, inflation och sådant. Jag tror att dessa inställningar kan ge en hyfsat realistisk bild 10 år framåt i tiden. Hur blir då utvecklingen? Jag har försökt illustrera detta i Excel med ett diagram och förklarande tabell med datapunkter:

Som ni kan se har jag utgått ifrån tre olika sparscenarios. Det som i nuläget är mest realistiskt är det där jag sparar 5000 kr/månad in i pengamaskinen. Detta förutsätter dock en del tråkigheter såsom ett mindre arv samt att vi säljer av en sommarstuga. Den inkomst jag räknar med till hösten från CSN kan man inte få i evighet och det är max 2 terminer kvar för min del. När jag satt och gjorde dessa spådomar var det en fråga som dök upp i huvudet, och som visade sig klurig att besvara, nämligen "hur mycket pengar behöver man egentligen?" Det instinktivt mest riktiga svaret är så klart "så mycket som möjligt, en miljon om året, minst! Men stämmer det verkligen? Jag satte mig ner och försökte rannsaka oss som familj.

 Vi har inga dyra vanor. Vi är inga prylfantaster och gillar att handla saker på second hand. Vi befinner oss dessutom i den fasen i livet där vi har det mesta som vi behöver. Prylar finns det hur mycket som helst här i livet, och att slösa bort en miljon kronor kan man göra på några månader med bilinköp och resor. Vi är inga sådana personer, och jag kan verkligen inte se att vi kommer att bli det heller. "Hur många gånger orkar man åka på spa?" Denna fråga ställde jag mig själv. Svaret är väl för vår del kanske 6 gånger om året. Det blir säg 24000 kr/år. Hur många gånger orkar man resa till Medelhavet? Svaret är väl 1-2 gånger om året, säg 35000 kr per resa för en vecka i solen. Det blir 70000 kr om året. Nu är vi uppe i 95000 kr i "konsumtion" om året. Lägg därtill våra fasta kostnader om ca 30000 kr i månaden högt räknat och vi landar på säg 500000 kr om året högt räknat. Nu tror jag inte att vi kommer att åka på dyra flygresor två gånger om året, utan kanske fler utflykter med bilen runt om i Europa. Vi kanske åker en gång om året till min frus hemland under den svenska vintern och stannar där en månad eller två. Där är det resan som kostar, säg 10000 kr/person, och när vi väl är där är det mesta väldigt billigt. Jag är fullt medveten om att det säkert blir "tråkigt" att gå hemma och inte ha något att göra, men ovan räkneövning och personlig rannsakan är viktig för att komma till beslut kring den eviga frågan "hur mycket pengar behöver man egentligen?". Om vi leker med tanken att vi nöjer oss med 500000 kr netto om året för att leva gott, ja då kan vi båda gå i pension redan vid 2028. Då är Fru Snålgris knappt 40 år fyllda. Jag är runt 50 år. 

Som ni vet gillar jag hängslen och livrem och jag tror att vi antagligen efter något år i gemensam "frihet" kommer att vilja göra större förändringar, kanske sälja huset och köpa något mindre, eller att investera i en bostad på Gran Canaria eller runt Medelhavet. Kanske är det magiska ordet, och det är lätt att drabbas av "one more year syndrome" och likt Farbror Joakim gotta sig i tanken att om vi bara håller på i ett år till, ja då blir det SÅ HÄR MYCKET MERA!". Nej, måttlighet kommer man nog längst med. Vi kommer dessutom att göra kraftiga amorteringar av huslånet med ca 600000 kr, vilket är ett års utdelningar där runt 2028. Jag vill inte lägga för mycket pengar på att amortera av huslånet helt och hållet, men vill inte heller knapra för mycket av snöbollen medans den rullar. Jag tänker att man istället längre fram om viljan och pengarna finns kan amortera av så mycket man vill. Under de närmaste 6 åren i alla fall, ska vi fortsätta att återinvestera så mycket det bara går.

Vi kommer antagligen att prata mycket mer om detta längre fram. Kanske ändras saker och ting på sätt som vi idag inte har någon aning om. Det enda jag ser är en realistisk kalkyl där alla tre scenarios för mig och min fru är fullt godtagbara, och jag kan inte på något sätt se att jag "förstör" någons framtid genom att välja att ta klivet bort från ett jobb jag inte trivs med. Ja, den sociala fobin är ett he-vete och något jag gärna hade blivit av med. Kanske hittar jag något som fungerar och återgå till ett arbete under några år om det visar sig vara allt för tråkigt att gå hemma och städa, greja och se på tv. Vem vet. I nuläget ser planen ut som så att Fru Snålgris slutar jobba eller trappar ner runt 2033 och att vi då kommer att börja använda våra utdelningar för att betala räkningar. Fram tills dess kommer vi att återinvestera allt som delas ut och endast konsumera med månadslönen och de kontantbuffertar på ca 300000 kr som vi har undanstoppat. 

Jag tror inte det går att simulera och räkna mer än vad jag har gjort, man får sen helt enkelt låta livet spela ut och se vad som händer. Vi kommer utan tvekan att ha ett gott liv ekonomiskt som pensionärer om man har hälsan i behåll, så mycket kan jag nog sluta mig till. Sen är det ju upp till oss själva hur detta liv kommer att bli. Vi kommer med de gemensamma inkomsterna kunna gör det vi vill och inom vissa gränser kunna köpa det vi vill också. Sparsamma och kostnadsmedvetna kommer vi dock alltid att vara.

Vad tycker du om det scenario jag har presenterat? Räknar jag rätt eller fel? Glömmer jag något? Har du liknande planer men kanske andra förutsättningar? Skriv och berätta i kommentarsfältet.