torsdag 15 februari 2024

Framtidsfunderingar

 Blask och slask. Det är väl ganska synonymt för vintermånaderna här nere i södra Sverige. Vi hade någon månad med riktig kyla och sån där härlig pudersnö som man endast kan hitta längre upp i landet. Sen kom mildvädret in med regn, stormar och dimma. Dag ut och dag in. Igår syntes solen faktiskt under 5 hela minuter på eftermiddagen. Det var härligt, och då kändes det aningen hoppfullt att våren kanske kommer någon gång. 

En sak är säker, under de 7 månader som jag inte har förvärvsarbetat, utan gått hemma och pluggat och fått en liten försmak på ett framtida FIRE-liv för mig själv, har det funnits mer än tillräckligt med tid för att grubbla och fundera. Nu är vi alla såklart olika, och jag är en tänkande person som är duktig på att problematisera och oroa mig för både det ena och det andra. Gäller det jobbet så föreställer jag mig alltid det värsta, att någonting ska gå fel i det jag gör, att jag inte har tillräckliga kunskaper eller att någon kund blir sur. Har något av detta hänt? Ja, såklart finns det arbetsuppgifter på jobbet som man har svårt att klara av, antingen på grund av att de helt enkelt är väldigt kluriga, eller att det är något annat tekniskt strul bakom. Men det är inte hela världen! Man får ta hjälp, duh! Det löser sig...


Likadant med resor. Jag har sedan jag träffade min res-tokige fru rest runt över flera olika världsdelar, allra mest i Asien dock. Kina, Thailand, Indonesien och så vidare. Givetvis har jag oroat mig massor, främst för sjukdomar av olika de slag. Har jag någonsin blivit sjuk? Snarare tvärtom, under min första treveckorsresa då vi åkte till Kina och bland annat gick på kinesiska muren och gosade med pandor i Chengdu hade jag inte mått bättre på flera år. Främst är det magen som brukar strula, vilket antingen hänger ihop med mitt något neurotiska tankesätt i största allmänhet. Där infann sig ett lugn som jag inte hade känt på väldigt länge. Kanske var det bara känslan av att befinna sig långt hemifrån, att inte dricka kaffe eller äta snabbmat, eller vad det nu kan vara. Jag minns bara att jag mådde bra, i kropp såväl som i själ. Sedan dess har mycket hänt i livet, mycket stress kring arbetet, panikångest och den efterföljande sociala fobin som ingen verkar kunna bota, allra minst jag själv. Resor har vi dock varit ute på, även efter jag hemmavid i affären eller på kontoret fått episoder med stundtals ganska grav panikångest. Det märkliga med resorna är att då är jag helt lugn. På flygplatsen, i flygplanet, på plats i värmen och på vägen hem. Inte ett minsta spår av panik eller ångest, när jag här hemma kunde bryta ihop av att det tog lite längre tid för kunden i kassan framför mig att betala när dennes visakort strulade. Dock mår jag mycket bättre nu, det är i princip bara att prata inför mycket folk samt restaurangbesök som fortfarande är väldigt jobbiga, och som jag helst undviker. På vår senaste resa åt vi den mesta av maten på balkongen på vårat lägenhetshotell, eller på stranden på en filt. Inga trånga skolmatsaler med 100 människor som försöker överrösta varandra där inte.

Hur som helst, när man går hemma finns det tid att grubbla, och vad har jag då grubblat över? Främst är det väl vad jag vill göra under de resterande åren av mitt liv. Det ka låta dystopiskt, men när man jobbar 40 timmar i veckan, har barn och fru som kräver sitt, ja då finns det inte så mycket tid över att tänka på sådant, livet bara rullar på, en lönecheck och en midsommar i taget. När lönen slutar komma och man kan gå hemma med mysbyxor hela dagen, ja då börjar man (eller jag?) fundera på livet, ens syfte och mål och vilka val man har gjort och hur man ska göra i framtiden. Jag kommer att jobba lite under våren med ett projekt som vi håller på att färdigställa åt en kund. Det ska vara klart innan semestrarna, och jag ska ersätta en person som har sagt upp sig och slutar i början av mars. Tänkte jag då -"ojoj vad kul det ska bli att börja jobba, jag har verkligen längtat efter att skriva programkod"...? Nej verkligen inte. Det var snarare i stil med - "vad bra då kan jag casha in ca 120000 kr netto på 4 månaders jobb, sen får vi se...". Jag ser verkligen inte fram emot att jobba, men det är en bra kund och vi behöver pengarna. Någon arbetsglädje finns det verkligen inte, och jag kände mig urlöjlig som på ett videomöte med kund när de godkände mig tvingades le lite när den hurtige projektledaren började tjoa och hurra för vilket bra team de hade nu". Kommer jag ens att härda ut dessa 4 månader? Ja absolut, det är mitt mål, för därefter kommer jag antagligen att säga upp mig. 

Japp, du läste rätt. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att tacka för ca 18 års anställning och säga upp mig, lagom till sommaren. Hur detta kommer att mottas av min chef vet jag inte. Man trivs med mig och tycker att jag är en värdefull medarbetare, men jag kan inte gå till ett jobb som jag inte finner någon som helst glädje i. Tyvärr. En gång i tiden längtade jag tillbaka till tangentbordet, och tyckte att semestrarna var tråkiga. Nu med familj, barn och en 10 år äldre kropp och själ är det inte likadant. Nu vet jag att en viss del av denna ovilja att jobba heltid igen består i ett flyktbeteende som är vanligt hos folk med sociala fobier. Men jag har även funderat mycket på om jag hade velat sitta 8 timmar om dagen fastklistrad vid ett tangentbord även om jag mått prima och älskat att vara med folk, eller ens om jag fick sitta hemma och jobba hela tiden. Svaret är nej. Jag är helt enkelt trött på detta jobbet, som jag har hade investerat så många år av mitt liv i. 

Det är väl här de dystra och vemodiga känslorna kommer in, stunder av lycka och befrielse blandas med en obehaglig känsla av att jag har förstört mitt liv. Var det här jag skulle hamna? Efter allt kämpande med skola och jobb samt karriär? En arbetslös 45-åring? Vad ska *alla* säga? I mina kretsar är det jobb som gäller. Inga jag känner är arbetslösa, bidragstagare eller för den delen ekonomiskt oberoende. De har hus, lån och jobbar, eller är de pensionärer och har jobbat i hela sina liv. Jag är unik. 

Dags för en livlina! Även om jag kommer att säga upp mig med all skräckblandad förtjusning som det  innebär, kommer jag att lämna dörren på glänt i och med att jag ska starta en enskild firma. Det finns ett antal kunder som vi inte längre jobbar med, och som jag trivdes med, där det möjligtvis finns en chans att kunna ta kortare uppdrag. Det är inget jag räknar med, men jag kommer ändå att lämna dörren öppen för möjligheten. Resten är ett vitt papper. Jag kommer antagligen fortsätta att plugga lite, även om det antagligen inte kommer att leda till att jag "skolar om" mig i något helt annat yrke. Det kommer att ge ett tidsfördriv, samtidigt som det även ger en viss inkomst, som dock ska betalas tillbaka till väldigt låg ränta. I övrigt har jag inga direkta planer. Det får bli vad det blir. 

Pengamässigt har vi som vi klarar oss så länge Fru Snålgris jobbar. Hon tjänar idag ca 25000 kr netto, och vi har nu 35000 kr in från utdelningar. Sen med barnbidrag, lite gåvor och svartpengar in så har vi i runda slängar 63000 kr in netto varje månad. Om Fru Snålgris helt plötsligt får för sig att arbetslivet inte är kul och vill sluta jobba, ja då blir det problem. Dock ser jag risken som ganska liten. Hon trivs bra på jobbet, och har endast jobbat i 5 år, så det är väl lite tidigt för förtidspension kan både hon och jag tycka. Hon gillar dessutom att jag går hemma och tar hand om en massa småsaker som hela tiden dyker upp, samt lagar mat hälften av dagarna. Apropå den oro jag skrev om tidigare. Ja självklart finns det även en oro för pengar. Hur relationen med banken blir, om vi av någon anledning måste flytta från vårat hus av olika orsaker, möjligheterna till lån, och säkert 100 andra saker som man som anställd inte behöver bry sig om. Jag tänker samtidigt, varför oroa sig för något som man inte vet om det ens kommer att inträffa? Ja, man ska såklart ha en buffert och vara förberedd, men man kan inte gå och vänta på att blixten ska slå ner hela tiden. Dessa tankar måste jag jobba vidare med att få bort. Antagligen är de till viss del ärftliga, då min morsa knappt vågar gå utanför dörren då hon är rädd för att bli rånad eller påkörd. 

Det är skönt att ha landat i detta beslutet, även om jag fortfarande inte är helt säker på om det är det rätta beslutet eller om jag endast väljer den lätta vägen bort från en jobbig situation. Tanken hur mycket MER pengar vi kunde haft om jag jobbat i 5 eller 10 år till gnager ibland. Den frågan kommer jag antagligen aldrig att kunna besvara. Jag är nöjd med att ha jobbat i 23 år, i ur och skur, sällan sjukskriven, aldrig levt på bidrag och kämpat för att komma hit där jag nu råkade hamna. "Life works in mysterious ways" vill jag minnas att någon har sagt. Min största lärdom av denna resan är att hur väl man än planerar blir det inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan när jag startade denna resa mot FIRE var att jobba fram tills det år jag fyllde 50.  Det är 5 år tills dess, och jag kan verkligen inte se mig själv sitta med ett så pass själsdödande jobb under så många år till. Nu är det som det är, och då får man göra det bästa av denna situationen gällande ekonomi, pension och banklån, och där är arbetet redan i full gång. Bloggen, den kommer att leva vidare som vanligt...

Alla frågor, tankar och funderingar lämnas lämpligast i kommentaresfältet... :)

22 kommentarer:

  1. Hej Snålgrisen.

    Jag känner igen mig mycket i det som du skriver, framförallt när det gäller det här med att sitta fastklistrad vid en datorskärm hela dagarna.

    Tycker din plan med enskild firma som tar sig an kortare uppdrag verkar bra, men det gäller att hitta en vettig balans mellan arbete och fritid. Jag har alltför ofta åkt till mitt kontor några timmar på helgen för att göra klart något som jag inte hunnit med i veckan.

    Den stora nackdelen att vara egenföretagare är att man vet aldrig när man jobbat klart, det finns alltid något mer att göra.

    När jag startade företaget var allt nytt och fräscht, men nu efter 30 år så får jag kanske inte ångest när arbetsveckan börjar, men det känns verkligen inte bra att fortsätta anstränga sig.

    Framförallt inte nu när jag inser att pengarna med all sannolikhet kommer att räcka, och om inte allt går åt pipan även kommer att ge barnen ett hyfsat stort arv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Fire2025 och tack för din kommentar! Ja, när jag rannsakar mig själv är det inte arbete som sådant jag skyr. Visst, jag kommer aldrig kunna jobba i en stressig miljö på McDonalds, men någon sorts fysiskt arbete där man rör på sig och får vara ute i friska luften hade jag inte tackat nej till. En enskild firma är bra som ett komplement, även om jag inte har några direkta ledtrådar, mer än till några gamla kunder där jag har trivts hyfsat bra. Jag har antagligen tvingat iväg mig till jobbet under flera år nu även om det har varit osunt, men degen var tvungen att komma in för att FIRE-planen ska hålla. Nu med 35" ut varje månad är det i princip tillräckligt för att våga ta detta första kliv och för första gången i mitt yrkesverksamma liv vara kaptenen vid rodret.

      Radera
  2. Bra skrivet. Jag tror det flesta av oss känner som du när det gäller jobb, ekonomi, bolån och allt där i mellan. Jag är även lite som du som oroar om allt lite för mycket vilket tär på en i onödan.

    Sen Corona har jag i stort sett arbetat hemifrån hela vintrarna och det sliter på en mer än jag trott. Man blir deprimerad och lusten för arbete försvinner. Men som tur åker jag mycket längdskidor så då får man rensa tankarna ute i spåren.

    Va kul med företag och bra att starta med EF med tanke på startkostnaden för AB och se hur långt du vill gå. Har själv AB och haft det nästan 10 år och trivs som fasen med det. En rejäl frihetskänsla än en anställning på ett kontor då jag inte riktigt trivs i stora samlingar och kafferaster där man sitter och nickar och ler åt varann.

    Kör hårt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan levadrömmen och tack för din kommentar! JA det är svårt att sluta oroa sig över allt. Jag har nog alltid varit sådan tror jag, kanske har det med uppfostran coh en mor och far som höll en hårt. Sen en skolgång med en hel del mobbing. JAg har gått till diverse samtalsterapeuter senast för något år sedan och jag är ett textboksexempel på någon som kan utveckla ångest och social fobi längre fram i livet, baserat på saker som hände för länge sedan. Det är trist, för från och med gymnasietidenf ram till typ 2018 mådde jag som en prins, var inte rädd för nåt, klarade av alla typer av sociala situationer och brydde mig inte så mycket. Nu har jag blivit nästan som ett nervvrak. Skumt. Kanske kommer känslan av att bestämma själv över sitt liv och uppdrag leda till att jag vågar mig tillbaka till ett kontorsuppdrag om något år, vem vet.

      Radera
  3. Hej.
    Jag tycker du gör helt rätt. Det kan visa sig att det var det bästa beslutet du tagit i hela ditt liv. Rätta mun efter massäck och så får du helt enkelt se vad framtiden har att erbjuda. Vad är det värsta som kan hända, att du ångrar dig och efter några år vill tillbaka o jobba lite. Det är ditt liv och du bestämmer över det och vad som ska göras.

    Mvh // PP

    SvaraRadera
    Svar
    1. He Procentpanik och tack för din kommentar!
      Ja, det känns som om det är det rätta, det är dags att sluta lura mig själv. Visst, detta är min andra anställning och de trivs bra med mig. Förra gången jag sade upp mig kände jag mig som en svikare, men det är åter igen dumma tankar. De senaste åren har säkert 20 personer sagt upp sig, jag tror inte de har brytt sig utan enbart gjort vad de känt varit rätt. Jag är tyvärr en lojal person som ofta tänker mer på andra än på mig själv, och är mycket mån om hur jag upplevs i andras ögon. Detta har såklart satt hinder för mig när förändringar ska ske, då jag helst vill att allt ska vara som det alltid är, förutsägbart är min melodi, avskyr överraskningar, speciellt i jobbsammanhang. Nu får jag tillbaka en känsla av att ta kommandot över min tillvaro, och sen får vi ta det därifrån.

      Radera
  4. Hallå Snålgrisen!

    Ja detta blaskväder gör inte heller mig glad, är bland det värsta som finns...

    Vad kul att läsa att du verkar ha kommit fram till ett beslut som känns bra! Även det med att starta ett eget företag, kan ju visa sig bli riktigt bra. Tråkigt att läsa att tangentbordet inte alls verkar locka längre med historik där du ibland (liksom jag) känt att semestern var jobbig/tråkig, men nu är det ju som det är så lika bra göra nåt åt det tycker jag.

    För övrigt känns det som om pengarna räcker till och bra at frun din verkar gilla att jobba och dessutom är överens om att hon nog får slita på några år till, det tycker jag med att hon ska få göra.

    Min egen FIRE dröm har skjutits upp för andra året i rad och som jag skrev under Mål fliken återstår minst 24 månader till för mig. Antagligen längre. Vill sänka skulderna som det ser ut nu. Den enkla vägen för mig är flytt till nåt billigare men det ska ju ske också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kalkyl! Ja det är märkligt hur man förändras. Visst, den där sociala fobin samt hjärntröttheten jag fick för några år sedan som har bitit sig kvar och det har väl bara gjort mig mindre sugen på alla dessa "utmaningar" som arbetslivet är fullt av. Förr ville jag alltid ta de klurigaste uppgifterna, brydde mig inte om ifall jag kunde lösa dem eller inte, jag var bara riktigt hungrig på sånt. Denna hunger är totalt borta.

      Nu har jag att börja nysta i den grupplivsförsäkring jag har med jobbet, hur man ska göra med den, samt med tjänstepensionen. Avanza eller LF, det är frågan. Sen hitta ett lämpligt tillfälle att meddela chefen om att jag lyfter på hatten och tackar för mig. Jag gissar att han lite har det på känn att jag har planer på att göra något... jag har inte direkt varit "med i matchen" på ett bra tag.

      Radera
  5. Hejja Dig!
    Helt rätt, och om du mot all förmodan inte trivs, eller känner att du behöver ha mer pengar och/eller stimulans så kan du med största sannolikhet söka jobb igen. Inget oåterkalleligt beslut! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Berns och tack för kommentar!
      Ja detta är utan tvekan ett av de läskigaste beslut jag fattat sen jag gifte mig för 10 år sen. Då handlade det om att lämna "tryggheten" som singel och bo med en annan person. Nu handlar det om att lämna tryggheten med att kallas "tillsvidareanställd". Många egenföretagare och bidragstagare skrattar säkert åt mig för detta, men trygghet är A och O för mig, har alltid varit. Har alltid tagit de trygga valen, aldrig sökt äventyr eller spänning i tillvaron.
      Helt rätt som du säger, här finns massvis med konsultbolag om jag nu hade varit sugen på att ta en anställning igen, men något säger mig att det tåget har gått. Om jag jobbar vidare med programmering eller test eller liknande kommer det förmodligen bli i 3-månadersintervaller i egen regi.

      Radera
  6. Starkt! Jag kan känna igen mig i den där oron du ger uttryck för. Man tog sig faktiskt igenom skolan, man presterar/de bra på jobbet, man har en familj/barn som ser upp till en. Vad händer med allt det där om man bara släpper taget och blir en icke deltagare i ekorrhjulet?

    Jag fortsätter ett tag till men nu har jag börjat tvivla på mig själv rörande anledningarna till att jag fortsätter lönearbeta trots att jag inte är beroende av inkomsten längre.

    Ständigt dessa tvivel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan ZeroStrategy och tack för din kommentar! Ja min fru tyckte det var så roligt att jag nu skulle börja jobba igen, hon var väl inte helt positiv med att jag berättade att jag kommer att starta eget. Ibland är hon svår att läsa när det gäller sånt. Dock, jag har säkrat en inkomst om 35000 i månaden via utdelningar, vi har några hundra tusen i en buffertkassa/sparkonto med ränta samt att vi bor i bidragslandet Sverige.

      Jag vet inte heller vad som händer med "allt det där", men det kommer att bli väldigt många intressanta bloggartiklar om det, den saken är säker. Först ut är grupplivsförsäkringar för mig och min fru, samt liv- och olycksfallsförsäkring. Denna har vi via mitt företag där jag har tjänstepensionen. Har kontaktat LF och Avanza om detta.

      Gällande inkomster är jag absolut tvekande. Ja, vi klarar oss om jag inte jobbar, MEN snöbollen kommer att växa långsammare och vi kanske inte kan resa på de där riktigt dyra spännande resorna jag hade tänkt mig när vi hade haft typ 70" i månaden i inkomster om jag orkat jobba till 50 eller kanske 55. Det är lite surt. Men ingen vet vad framtiden har i behållning.

      Radera
  7. Hej snålgrisen.
    Grattis till att ha råd att säga upp dig, det är en ganska sällsynt lyx. Jag var 43 när jag sa upp mig efter 17 år på samma jobb. Det var jobbigt ibland, men det kom också väldigt mycket bra saker ur det. Tack vare att jag var skuldfri och hade investerat på börsen så eliminerade jag i alla fall den ekonomiska stressen. Idag, fem år senare är jag glad att jag tog steget.
    God avkastning på dig och lycka till, vilket beslut som än tas.
    /K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Koll på kontot och tack för kommentaren!

      Ja det är väl 95% säkert att jag kommer att säga upp mig, vilket blir om ca 1,5 månad, så har jag sen 3 månaders uppsägningstid vilket blir perfekt när vi ska vara klara med en del-leverans, och har tjänat ca 120" extra i lön som går direkt in till Avanza. Jag har ingen stress alls över att säga upp mig, mer än att det är ett obekvämt beslut för mig som ogillar förändringar. Samtidigt skriker alla mina celler efter detta. Jag är en "tom uniform", som man kallade den där frånvarande officeren i "Band of Brothers".

      Radera
  8. Hej snålgrisen

    En tanke som kanske är värd att tänka på när du säger upp dig är att fundera på vart du ska ha bolånet. Risken blir ju att ni blir låsta vid den bank ni har nu. Eftersom det lär bli svårt att byta bank om du inte har en fast anställning.

    Sen vet jag inte om förhandlingen om ränterabatt på bolånet hos sin bank påverkas om en i familjen inte har fast anställning?

    Om så är fallet så kan det kanske vara värt att flytta till någon bank med "automatisk" bolånerabatt som SBAB eller Skandiabanken innan du säger upp dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Jaj och tack för din kommentar! Ja detta har jag funderat på och bolånet kommer att ligga kvar där det ligger idag. Vi är nöjda med LF bank och de förnyar ränterabatter utan några krusiduller. De har heller aldrig frågat efter min anställning. Jag tänker, att så länge man betalar som man ska och har kvar sina engagemang i banken, så varför ska de bry sig? Säkerheten för lånet ligger i bostaden...

      Detta är väl en liten joker i leken, och det är oerhört svårt att få svar någonstans då det inte är en exakt vetenskap tydligen, det är mycket upp till handläggare och bank. Jag spelar min hand som består i att vara kvar hos LF. Har dock lagt in om att sänka amorteringen då vi betalde nästan 2% vilket jag anser är för mycket med tanke på amorteringskravet som i sin tur endast kräver 1%. Vi får se vad kreditavdelningen säger.

      Radera
  9. Om du blir uppsagd, även säger upp dig själv, så finns alltid möjligheten att stämpla vilket tillsammans med 35kSEK i månaden från utdelningar inte borde ge några överlevnadsproblem ;=) Du nämner ju bidragslandet Sverige som ett alternativ.

    Även jag har erfarenheter från oro och ångest tidigare i livet. Med stigande ålder har det där vikit undan för mig. Har fått ett annat förhållningssätt till livet. Ett annat synsätt på både mig själv, arbetsliv och investerande.

    Många nämner det. Så även jag, att det alltid går att återvända till arbetslivet även om man väljer att lämna det för ett tag.

    Grattis till ett beslut iaf. Ibland krävs mkt vedermöda för att komma så långt som till beslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan NorthernLight och tack för kommentaren!

      Jisses, arbetsförmedlingen? Har aldrig varit där och kommer aldrig att gå dit heller. "-Hej vad jobbade du med?" -IT-konsult!. - Jaha det finns bara 18 tjänster att söka i detta och angränsande län. "

      Jag hade nog fått spela lågbegåvad för att INTE få ett jobberbjudande. Mången arbetsgivare slickar sig om munnen åt mitt CV. Att vara slav åt en handläggare på AF är inte något jag suktar efter, oavsett vad det hade gett. Tack men nej tack.

      Ja egentligen har jag väl känt det i och med att stresståligheten minskat markant och utdelningarna ökat mer och mer. Det har samtidigt blivit mer att göra hemma med, Lilla Snålgris har ett antal utmaningar i skolan och hemma som kräver mycket från oss föräldrar. Nu finns det mer tid till detta, samt att jag måste ta hand om mina gamla föräldrar, som bor en bit ifrån oss, och som verkar börja behöva hemtjänst. Det är antagligen ett bra beslut, även om det finns en del orosmoment, förhållandet med banken är ett av dem.

      Radera
    2. Har jobbat några år på Af så vet hur det funkar och att det inte krävs mkt för att framstå som lågbegåvad inte ens med mitt CV. Det är bara att ärligt nämna ngt om ångestproblematik, tendenser till social fobi eller psykiskt utmattningstillstånd så är saken biff. Ingen vill ta i en med tång ens :=)

      Det är en vanlig väg att vandra för äldre människor i min bransch (Bygg- och anläggning), åtminstone här i Norrland när pensionsåldern är nära, för transition in i pension. Alla känner till det, en form av tyst ök föreligger.

      Den där privata situationen låter som en bra anledning att hoppa av och sänka kraven från iaf arbetslivet ett tag. Jag vet hur det är, jag VAR en människa med höga krav på mig själv. Nu har så mkt av det försvunnit vilket känns befriande.

      Radera
    3. Hej igen!

      Ja i princip har jag väl inget emot att sitta på en intervju och säga sanningen. Problemet är väl bara att jag kanske får lust att jobba lite längre fram, och då har jag suttit och bränt mig hos varenda potentiell kund. Jag vill gärna lämna dörren på glänt för att kunna återuppta mitt yrke i framtiden. Om jag anmäler mig till AF och blir uttvingad till varenda intervju eller skriver till dem om mina bekymmer, ja då kan jag glömma att komma om några år och försöka sälja in mina egna konsulttjänster. Djungeltelegrafen går snabbt på mindre orter.

      Detta inbillar jag mig i alla fall...

      Radera
  10. Hej vänner. Jag heter Nora Bouman och jag har haft tuffa och hemska upplevelser i mina tidigare relationer och jag väntade verkligen tills jag träffade min man och efter att vi träffades blev vi kära och gifte oss. Efter två år av vår union förändrades han och började bete sig konstigt och lämnade så småningom mig och vår son. Jag gjorde allt jag kunde för att få tillbaka honom men allt var fruktlöst. Jag kom i kontakt med kommentarerna och vad alla sa om Dr Isikolo. Jag nådde ut till honom och han svarade och gav mig sitt bästa och stöd för att få mitt äktenskap att fungera igen. Det var han som gjorde det känt för mig att min man togs ifrån mig av en annan kvinna och han gjorde en kärleksåterföreningsförtrollning som återförenade oss igen och han kom tillbaka hem till mig och min pojke. Ingen där ute har faktiskt ljugit om Dr Isikolo och hans goda gärningar. Min man kom tillbaka hem 48 timmar efter att han gjort jobbet som utlovat. Nå ut till honom nu och vara säker på att han kommer att hjälpa dig. Du måste maila honom nu via: isikolosolutionhome@gmail.com eller sms:a honom på WhatsApp honom på +2348133261196

    SvaraRadera
  11. Det gläder mitt hjärta att vara här ute och säga ett tack till Dr Isikolo.
    Jag trodde aldrig att jag skulle kunna se mitt äktenskap fungera igen trots att allt redan hade fungerat mot mig, kom Dr Isikolo till min räddning. Jag hade ett problem i mitt hem som gjorde att min man lämnade och jag var redan gravid och det blev svårt för mig att klara mig utan honom i mitt liv. Hans familj stöttade mig hela tiden men ingen kunde hjälpa till att återförena oss utom Dr Isikolo som svarade när jag behövde hjälp som mest. Han fixade problemet och min man återvände hem till mig strax efter 48 timmar eftersom han fortfarande bodde i samma stad som mig. Det är helt fantastiskt när man hittar hjälp där man minst trodde att man kunde få hjälp. Än en gång tack Dr Isikolo för allt du gör för att hjälpa människor i akut behov av hjälp.Maila honom isikolosolutionhome@gmail.com eller Whatsapp honom på +2348133261196

    SvaraRadera