Framtidsfunderingar

 Blask och slask. Det är väl ganska synonymt för vintermånaderna här nere i södra Sverige. Vi hade någon månad med riktig kyla och sån där härlig pudersnö som man endast kan hitta längre upp i landet. Sen kom mildvädret in med regn, stormar och dimma. Dag ut och dag in. Igår syntes solen faktiskt under 5 hela minuter på eftermiddagen. Det var härligt, och då kändes det aningen hoppfullt att våren kanske kommer någon gång. 

En sak är säker, under de 7 månader som jag inte har förvärvsarbetat, utan gått hemma och pluggat och fått en liten försmak på ett framtida FIRE-liv för mig själv, har det funnits mer än tillräckligt med tid för att grubbla och fundera. Nu är vi alla såklart olika, och jag är en tänkande person som är duktig på att problematisera och oroa mig för både det ena och det andra. Gäller det jobbet så föreställer jag mig alltid det värsta, att någonting ska gå fel i det jag gör, att jag inte har tillräckliga kunskaper eller att någon kund blir sur. Har något av detta hänt? Ja, såklart finns det arbetsuppgifter på jobbet som man har svårt att klara av, antingen på grund av att de helt enkelt är väldigt kluriga, eller att det är något annat tekniskt strul bakom. Men det är inte hela världen! Man får ta hjälp, duh! Det löser sig...

Likadant med resor. Jag har sedan jag träffade min res-tokige fru rest runt över flera olika världsdelar, allra mest i Asien dock. Kina, Thailand, Indonesien och så vidare. Givetvis har jag oroat mig massor, främst för sjukdomar av olika de slag. Har jag någonsin blivit sjuk? Snarare tvärtom, under min första treveckorsresa då vi åkte till Kina och bland annat gick på kinesiska muren och gosade med pandor i Chengdu hade jag inte mått bättre på flera år. Främst är det magen som brukar strula, vilket antingen hänger ihop med mitt något neurotiska tankesätt i största allmänhet. Där infann sig ett lugn som jag inte hade känt på väldigt länge. Kanske var det bara känslan av att befinna sig långt hemifrån, att inte dricka kaffe eller äta snabbmat, eller vad det nu kan vara. Jag minns bara att jag mådde bra, i kropp såväl som i själ. Sedan dess har mycket hänt i livet, mycket stress kring arbetet, panikångest och den efterföljande sociala fobin som ingen verkar kunna bota, allra minst jag själv. Resor har vi dock varit ute på, även efter jag hemmavid i affären eller på kontoret fått episoder med stundtals ganska grav panikångest. Det märkliga med resorna är att då är jag helt lugn. På flygplatsen, i flygplanet, på plats i värmen och på vägen hem. Inte ett minsta spår av panik eller ångest, när jag här hemma kunde bryta ihop av att det tog lite längre tid för kunden i kassan framför mig att betala när dennes visakort strulade. Dock mår jag mycket bättre nu, det är i princip bara att prata inför mycket folk samt restaurangbesök som fortfarande är väldigt jobbiga, och som jag helst undviker. På vår senaste resa åt vi den mesta av maten på balkongen på vårat lägenhetshotell, eller på stranden på en filt. Inga trånga skolmatsaler med 100 människor som försöker överrösta varandra där inte.

Hur som helst, när man går hemma finns det tid att grubbla, och vad har jag då grubblat över? Främst är det väl vad jag vill göra under de resterande åren av mitt liv. Det ka låta dystopiskt, men när man jobbar 40 timmar i veckan, har barn och fru som kräver sitt, ja då finns det inte så mycket tid över att tänka på sådant, livet bara rullar på, en lönecheck och en midsommar i taget. När lönen slutar komma och man kan gå hemma med mysbyxor hela dagen, ja då börjar man (eller jag?) fundera på livet, ens syfte och mål och vilka val man har gjort och hur man ska göra i framtiden. Jag kommer att jobba lite under våren med ett projekt som vi håller på att färdigställa åt en kund. Det ska vara klart innan semestrarna, och jag ska ersätta en person som har sagt upp sig och slutar i början av mars. Tänkte jag då -"ojoj vad kul det ska bli att börja jobba, jag har verkligen längtat efter att skriva programkod"...? Nej verkligen inte. Det var snarare i stil med - "vad bra då kan jag casha in ca 120000 kr netto på 4 månaders jobb, sen får vi se...". Jag ser verkligen inte fram emot att jobba, men det är en bra kund och vi behöver pengarna. Någon arbetsglädje finns det verkligen inte, och jag kände mig urlöjlig som på ett videomöte med kund när de godkände mig tvingades le lite när den hurtige projektledaren började tjoa och hurra för vilket bra team de hade nu". Kommer jag ens att härda ut dessa 4 månader? Ja absolut, det är mitt mål, för därefter kommer jag antagligen att säga upp mig. 

Japp, du läste rätt. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att tacka för ca 18 års anställning och säga upp mig, lagom till sommaren. Hur detta kommer att mottas av min chef vet jag inte. Man trivs med mig och tycker att jag är en värdefull medarbetare, men jag kan inte gå till ett jobb som jag inte finner någon som helst glädje i. Tyvärr. En gång i tiden längtade jag tillbaka till tangentbordet, och tyckte att semestrarna var tråkiga. Nu med familj, barn och en 10 år äldre kropp och själ är det inte likadant. Nu vet jag att en viss del av denna ovilja att jobba heltid igen består i ett flyktbeteende som är vanligt hos folk med sociala fobier. Men jag har även funderat mycket på om jag hade velat sitta 8 timmar om dagen fastklistrad vid ett tangentbord även om jag mått prima och älskat att vara med folk, eller ens om jag fick sitta hemma och jobba hela tiden. Svaret är nej. Jag är helt enkelt trött på detta jobbet, som jag har hade investerat så många år av mitt liv i. 

Det är väl här de dystra och vemodiga känslorna kommer in, stunder av lycka och befrielse blandas med en obehaglig känsla av att jag har förstört mitt liv. Var det här jag skulle hamna? Efter allt kämpande med skola och jobb samt karriär? En arbetslös 45-åring? Vad ska *alla* säga? I mina kretsar är det jobb som gäller. Inga jag känner är arbetslösa, bidragstagare eller för den delen ekonomiskt oberoende. De har hus, lån och jobbar, eller är de pensionärer och har jobbat i hela sina liv. Jag är unik. 

Dags för en livlina! Även om jag kommer att säga upp mig med all skräckblandad förtjusning som det  innebär, kommer jag att lämna dörren på glänt i och med att jag ska starta en enskild firma. Det finns ett antal kunder som vi inte längre jobbar med, och som jag trivdes med, där det möjligtvis finns en chans att kunna ta kortare uppdrag. Det är inget jag räknar med, men jag kommer ändå att lämna dörren öppen för möjligheten. Resten är ett vitt papper. Jag kommer antagligen fortsätta att plugga lite, även om det antagligen inte kommer att leda till att jag "skolar om" mig i något helt annat yrke. Det kommer att ge ett tidsfördriv, samtidigt som det även ger en viss inkomst, som dock ska betalas tillbaka till väldigt låg ränta. I övrigt har jag inga direkta planer. Det får bli vad det blir. 

Pengamässigt har vi som vi klarar oss så länge Fru Snålgris jobbar. Hon tjänar idag ca 25000 kr netto, och vi har nu 35000 kr in från utdelningar. Sen med barnbidrag, lite gåvor och svartpengar in så har vi i runda slängar 63000 kr in netto varje månad. Om Fru Snålgris helt plötsligt får för sig att arbetslivet inte är kul och vill sluta jobba, ja då blir det problem. Dock ser jag risken som ganska liten. Hon trivs bra på jobbet, och har endast jobbat i 5 år, så det är väl lite tidigt för förtidspension kan både hon och jag tycka. Hon gillar dessutom att jag går hemma och tar hand om en massa småsaker som hela tiden dyker upp, samt lagar mat hälften av dagarna. Apropå den oro jag skrev om tidigare. Ja självklart finns det även en oro för pengar. Hur relationen med banken blir, om vi av någon anledning måste flytta från vårat hus av olika orsaker, möjligheterna till lån, och säkert 100 andra saker som man som anställd inte behöver bry sig om. Jag tänker samtidigt, varför oroa sig för något som man inte vet om det ens kommer att inträffa? Ja, man ska såklart ha en buffert och vara förberedd, men man kan inte gå och vänta på att blixten ska slå ner hela tiden. Dessa tankar måste jag jobba vidare med att få bort. Antagligen är de till viss del ärftliga, då min morsa knappt vågar gå utanför dörren då hon är rädd för att bli rånad eller påkörd. 

Det är skönt att ha landat i detta beslutet, även om jag fortfarande inte är helt säker på om det är det rätta beslutet eller om jag endast väljer den lätta vägen bort från en jobbig situation. Tanken hur mycket MER pengar vi kunde haft om jag jobbat i 5 eller 10 år till gnager ibland. Den frågan kommer jag antagligen aldrig att kunna besvara. Jag är nöjd med att ha jobbat i 23 år, i ur och skur, sällan sjukskriven, aldrig levt på bidrag och kämpat för att komma hit där jag nu råkade hamna. "Life works in mysterious ways" vill jag minnas att någon har sagt. Min största lärdom av denna resan är att hur väl man än planerar blir det inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan när jag startade denna resa mot FIRE var att jobba fram tills det år jag fyllde 50.  Det är 5 år tills dess, och jag kan verkligen inte se mig själv sitta med ett så pass själsdödande jobb under så många år till. Nu är det som det är, och då får man göra det bästa av denna situationen gällande ekonomi, pension och banklån, och där är arbetet redan i full gång. Bloggen, den kommer att leva vidare som vanligt...

Alla frågor, tankar och funderingar lämnas lämpligast i kommentaresfältet... :)