Så där ja

 Ute blåser det och är kallt, och för några dagar sedan snöade det. Jag undrar om våren någonsin kommer och varför man bara blir mer och mer otålig för varje dag som går. Vi som har solpaneler på taken har verkligen inte firat något, detta kan absolut bli den sämsta mars sedan flera år tillbaka. Moln, moln och åter moln.

Idag är en stor dag. Eller ja, en omtumlande dag. Det började med att chefen ringde mig på förmiddagen och berättade att kunde vi jobbar för inte är nöjda med vad jag och mitt team levererar. Jag är inte förvånad, för det har varit missförstånd, irritation, otaliga diskussioner och en massa tjafs om vad vi ska göra och hur det ska göras. I går kväll bröt jag nästan ihop när min fru frågade mej om hur det var på jobbet, då hon har sett mig ovanligt nedstämd senaste dagarna. Jag mådde skit, hade inte sovit med någon reda på några dagar nu och har väl hela tiden haft i bakhuvudet att någonting inte är rätt med detta projektet. Jag är också en sån person som är duktig på att hålla inne mina tankar och känslor och bryter väl inte ihop förrän det är för sent. Exakt samma sak hände mig för ca 10 år sedan. Samma sorts projekt, samma sorts kund och samma sorts mående. Jag höll väl ut 3 månader då, nu har det gått 4 veckor och jag mår redan som skit. Chefen samtalade med mig om vad jag tyckte om det hela och ville väl mest ha min åsikt. Där och då mitt i samtalet meddelande jag min uppsägning. 

Min plan var att göra detta nästa vecka på kontoret, öga mot öga, men nu när vi ändå pratades vid kändes det bara dumt att hålla på det. Hon ska ta detta vidare till kunden, för att se om de vill ha mig kvar i 3 månader till, eller om de vill göra förändringar i projektet redan nu. Jag vet ärligt talat inte om jag pallar med 3 månader till, om det ska vara lika rörigt som det är nu. Inte ens om det blir en mindre förbättring vet jag om jag vill vara kvar. Jag har flera gånger redan fått kämpa mot ångest under alla tjafsiga möten där en och annan otrevlighet har utväxlats. Jag är en väldigt lugn och trevlig person, men har flera gånger tänkt tanken att bara skrika "dra åt helvete" och lägga på samtalet. Så dåligt har jag stundtals mått. Man blir liksom bedövad inombords, skiter i allt. Teams-chatten knattrar oförtrutet diverse frågor, halvelaka kommentarer och en massa annat som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva igen. Planen var ett trevligt litet uppdrag innan jag slutade min anställning, inte detta helvetesprojekt som jag har hamnat i. På pappret såg allting bra ut, men redan på första mötet märkte jag att vissa individer var otroligt stressade, pratade snabbt som fan, avbröt folk stup i kvarten och redan efter en veckas jobb började man sucka och gnälla över att "vi inte kommit längre". Jag tänkte då endast att "fan är de helt sjuka i huvudet, vi har ju precis börjat". Sen har gnällandet fortsatt, saker och ting har blivit fel implementerade pga. olika missförstånd, men det har vi ju rättat till allt eftersom. Märk väl att det inte står skrivet någonstans vad det är vi ska göra. Specifikationer, dokumentation existerar inte, mer än några användarfall och en backlog i excel med spridda kommentarer om ditten och datten. Alla som sysslat med systemutveckling vet att man inte kan "hitta på" hur det ska se ut, speciellt inte i en domän man är helt ovan vid. Saker och ting måste specas ner i detalj. I princip allt finns idag i några enskilda personers huvud, och "det är bara att fråga". Jo, om dessa personer hade vetat vad pedagogik är, hade det KANSKE varit något som funkat. Men nu, med extrem tidsbrist och ett helt nytt team med folk från vilt skilda domäner och erfarenheter, känns det mer och mer som en katastrofal idé från allra första början. Nu verkade det som sagt som om de har tappat tålamodet fullständigt och ringt till min chefs chef som har ringt till min chef som idag ringde till mig och frågade varför det går så långsamt och vad vi kan göra åt saken.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra. De ska ha något sorts möte på måndag där de antagligen ska diskutera sinsemellan om alla team-medlemmars framtid i projektet. Jag sa rakt ut till min chef idag att jag inte har något emot att bli kickad från projektet och avsluta anställningen i förtid, dvs tidigare än tre månader. Skulle man vilja ha mig kvar och samma skit fortsätter så kommer jag förmodligen att bryta ihop och bli sjukskriven minst en månad. Det har hänt innan och jag känner att jag fysiskt och psykiskt står vid kanten till detta nu. Jag är inte stresstålig för fem ören, och det märks. Jag har gått och grubblat över uppsägningen i en vecka och sen ett stökigt projekt på det och nu en massa tjafs och missnöje. Allt som behövs är en knuff till så trillar jag dit. De blir skitnödiga om någon vabbar en förmiddag eller är sjukskriven en dag, att jag skulle vara borta en månad är nog inget annat än en total katastrof. Men ärligt talat, det skiter jag fullständigt i. Min hälsa går före deras jävla projekt. Jag skriver detta med en fruktansvärd huvudvärk och gråten i halsen. Så nedbruten är jag. 

Samtidigt är jag även lite lycklig för jag har sagt upp mig och vet att det är början på slutet. Sen hur slutet blir, det är ett oskrivet blad. Jag ser väl två sannolika scenarios framför mig:

1) De bestämmer sig för att lyfta bort mig från projektet omedelbums. Då kommer jag antagligen få sitta på kontoret och sortera gem ett tag, eller så ger de mig en månads lön och vi tackar för oss.

2) De vill ha mig kvar under hela uppsägningstiden. Inga förändringar till det bättre i projektet. Då kommer jag med allra största sannolikhet att en morgon under kommande vecka ringa till närmaste vårdcentral, få en tid hos läkare och omedelbar sjukskrivning pga ångest, utmattning och inte vet jag...

Sen finns det såklart alltid varianter på detta. Min chef är optimistisk och han tror att projektet går att rädda, och alla ska bli glada och nöjda. Tyvärr inte säger jag. Kanske med ett väl sammansvetsat team som är vana vid denna typ av snabba projekt som kan läsa varandras tankar, då kanske det hade funkat att jobba såhär, men jag som är van vid ordning och reda, att man kan fråga utan att bli dumförklarad och att saker och ting inte går med raketfart, nej det går helt enkelt inte. Stämningen är redan toxisk och kunden är skitstressad, så antagligen får de ta in sina interna utvecklare och rädda sitt kära projekt. Jag ser inte hur vi som sitter där ska kunna i princip fördubbla vår hastighet. Det är omöjligt.

Nej, nu ska jag snart ta ett glas vin, meddela nyheten för min fru när hon kommer hem, och försöka att inte tänka så mycket på detta mer, fortsättning följer på måndag gissar jag. Ni får alla ha en god helg så länge.