Två miljoner kronor

 Ett nytt år med nya utmaningar brukar man alltid säga på jobbet. Faktum är att jag ganska ofta drömmer om jobbet och mitt näst sista uppdrag, där jag trivdes väldigt mycket. Denna gång handlade drömmarna om att jag satt i ett möte där man diskuterade olika leverantörer, och alla pratade över huvudet på mig, ungefär som att jag fanns med i rummet, men ändå inte. Det är väl ungefär så det känns nu, 9 månader sedan jag sade upp mig från en 24 år lång karriär inom IT. Jag hade ljugit om det inte finns stunder när jag saknar detta med att vara den där omtyckte problemlösaren som alltid hade svar på det mesta, och som aldrig duckade undan en diskussion, oavsett vad det handlade om. 

Jag trivdes för det mesta i min roll som IT-konsult. Det är inte många som stannar i över 15 år på ett och samma företag, speciellt inte i en bransch där det snarare är kutym att vara en hoppjerka i syfte att pumpa upp sin månadslön. Jag gjorde ett sådant drag, när jag märkte att min lön släpade efter alldeles för mycket. I ett bräde höjde min chef lönen med 9000 kr, utan att blinka. Så uppskattad var jag på jobbet. Sen i ärlighetens namn var jag ingen lysande systemutvecklare. Jag fick saker och ting gjorda, men jag var sällan den som tog fram de mest eleganta lösningarna. Detta har jag nu, i retrospekt blivit mer och mer varse. De klurigaste uppdragen löstes oftast inte på grund av att jag var en "expert", utan att jag hade tur och lyckades hitta någon på företaget som kunde hjälpa till, eller att jag hade turen att snubbla över en lösning på stackoverflow. Sakta men säkert när tiden gick och detta med enhetstester, kodgranskning och ett mer öppet arbetssätt infördes, desto mer blottades det att jag inte var den bästa kodaren, utan snarare den bästa problemlösaren. Jag tror att det var i samband med detta som det här med "imposter syndrome" och ett alltmer ökat stresspåslag verkligen tog fart, och det i sin tur ledde mig in på början till slutet av en 24 år lång karriär. Jag såldes oftast in som en "senior" utvecklare, när jag snarare skulle sålts in som en "problemlösare". Mina lösningar var ofta grovhuggna och o-ortodoxa, men de löste problemen. Dock inte alls lika elegant som de verkligt skarpa hjärnorna på bygget. Till slut gick det inte längre, och denna ständigt närvarande stress över att bli "påkommen" som en bluff, påhittad eller verklig, tog överhand och det mentala välbefinnandet rasade i en ökande takt. 

Jag skriver detta idag, men ett litet leende på läpparna. Jag är verkligen fri från denna värld, och det gör mig riktigt varm inombords. Att slippa den där "måndagsångesten", att slippa psykopater till teamledare som tror sig kunna allt om allt. Främst dock att slippa den eviga planeringen av dagar hit och dit. Nu tar jag semester när jag vill. Nu jobbar jag när jag vill. Det är detta som jag ser som den stora fördelen med FIRE; den oslagbara känslan av att vara fri.

Det har varit ett tag sedan jag skrev något på bloggen. Det har främst att göra med att det har varit väldigt mycket på gång i livet. Två kurser har tagit slut och två nya har precis börjat. Lilla Snålgris har haft mycket med sina aktiviteter och med skolan, som jag har behövt engagera mig i. Mitt privata projekt med hemautomation har även det tagit mer tid än vad jag har vågat erkänna, men där börjar saker och ting verkligen ta form till det bättre. Min fru är ju den slutgiltiga beställaren, och den som ska godkänna om lösning åker i soptunnan eller om den får sättas upp på väggen i köket, i form av en digital "dashboard". 

Våra största välgörare...

Det jag tänkte skriva om idag, innan allt svammel ovan tog överhand (som vanligt) var att jag har passerat en ekonomisk milstolpe. Jag råkade se detta av en slump och tänkte väl att det kunde bli ett trevligt blogginlägg, och även en källa till inspiration till mina läsare. Märk väl, jag och min familj har levt mot FIRE sedan 2016, ungefär vid tiden för Brexit 2017. Sedan dess har vi styrt om vårat sporadiska sparande till ett liv där vi lägger undan merparten av våra inkomster till utdelningsaktier, lever rikt men sparsamt och hela tiden följer upp våra mål mot FIRE och att vi båda kan sluta jobba om vi så önskar. Detta kan vem som helst med en inkomst göra. Har man två inkomster i familjen går det givetvis ännu fortare. Sedan vi började på allvar med utdelningsaktier har denna så kallade pengamaskin idag levererat över två miljoner kronor!!

Ja du läste rätt. Vi har alltså fått in på vårat konto hos Avanza två miljoner kronor. Detta helt passivt utan att vi har behövt tajma någon marknad, köpa eller sälja. Det enda vi har gjort är att fylla på vår pengamaskin månad för månad, år för år med nya utdelningsaktier och ETF-er. Givetvis har det inneburit en del köp och sälj av dessa, då vissa bolag går dåligt, andra slutar med utdelningar och andra tillkommer. Det vi har sluppit göra är att försöka tajma någonting alls. Dessa två miljoner har vi dock inte sett röken av på vårat lönekonto, utan de har återinvesterats för att snöbollen (eller lavinen) med utdelningar ska växa ännu snabbare ända fram till den dag när även min fru slutar jobba och vi behöver ta ut pengar för att betala vårat liv och leverne.

Mitt budskap till alla som är intresserade av FIRE och vill uppnå detta är, ge inte upp! Ja det tar kanske 10-15 år, beroende på inkomster, utgifter och livssituation. Man får ha lite tålamod, men det är absolut inte ouppnåeligt eller omöjligt. Det är vi, två vanliga personer med vanliga liv ett levande bevis på. Allt går om man vill, och om man lägger upp en plan som man sedan, i vått och torrt följer. 

Här hemma tittar jag ganska mycket på youtube, en otroligt bra källa till inspiration, då det finns många som gått i tidig pension och som gärna filmar sitt liv och berättar om vad de pysslar med. En sådan person är Jesper, som någon kanske sett i "RikaTillsammans". Han har nu skapat en youtube-kanal, kanske den första svenska FIRE-kanalen. Jag tittade på hans två första avsnitt, och tycker att han gör ett bra jobb, men blev samtidigt lite besviken över den där attityden som jag tycker att många "offentliga" ekonomipersonligheter får när de blir lite kända. De börjar snacka mer och mer, och visar mindre och mindre av sina egna siffror. Jesper gick dessutom så långt att han pratade ner oss som bloggar i anonymitet som att vi "gömmer oss bakom en blogg". Som om han skulle vara så mycket bättre som sitter och pratar i youtube, men samtidigt inte vågar redovisa någonting om sina siffror? 

Det påminner väldigt mycket om Kavastu, som är en hejare på att synas lite här och där men som mig veterligen inte har visat speciellt mycket av sina portföljer. Nej, dessa personer gör mig inte speciellt imponerad, speciellt inte när man snackar skit om oss bloggare som skriver år ut och år in och försöker vara så transparenta som det bara går med våra siffror, även när det går dåligt. Under pandemins värsta dagar visade jag skärmdumpar flera gånger i veckan över alla mina röda siffror, mest för att vara ett stöd till alla andra, för att visa hur verkligheten kan se ut. Ni som läser har absolut ingen glädje av att veta mitt namn, hur jag ser ut eller vart jag bor. Det som jag däremot tror att ni har glädje av är mina ord, mina skärmdumpar och min berättelse.