Funderingar om vägen mot FIRE

Detta var tänkt att bli ett vanligt månadsbrev, men upptäckte att jag inte kunde sluta skriva om mina upptäckter och erfarenheter nu efter några månader med "prov-RE". Håll till godo:

Vi har hunnit in i vintertidens kompakta mörker och det märks verkligen stor skillnad på kvällarna nu när det är kolsvart medans man ska greja middag. Fru Snålgris muttrar något om att hon vill fira julafton på Teneriffa. Det får vi nog ta till nästa år, ty de flesta resor verkar fullbokade på Ving och TUI. Förra gången vi gjorde en vinterresa till värmen bokade vi platserna redan i april. Svenskarna är verkligen ett restokigt folk, och det är tråkigt att man är så styrd av skolan och skolplikten när man ska bola resor med skolbarn. Det märks tydligt på priserna när det är skollov och inte, det kan skilja nästan 100% i pris från en vecka till en annan för de mest populära resmålen. Det är inte kul att vara sparbloggare och Snålgris under dessa förutsättningar, det vill jag lova.

I övrigt fortsätter livet med "Prov-RE" och som student. En ny termin har påbörjats och med det en ny och rolig kurs. Jag hade tänkt läsa två kurser och maximera min CSN, men det verkar vara högt tryck på de kurser som är 100% distans, då jag hamnade på typ plats 250 eller något i reservlistan för samtliga tre kurser jag ansökte om efter att ordinarie ansökningsperiod tog slut. Studentlitteratur är inte heller det speciellt billigt, en begagnad bok gav jag 500 spänn för, det var det billigaste som fanns. Man får be en stilla bön om att det går att sälja den för samma pris när kursen är avslutad. Det finns numera flera olika sajter som förmedlar studentlitteratur, så man slipper joxa med privata köpare som tjafsar om att de inte vill betala förrän de fått varan. 

Jag vill även reflektera lite över själva upplevelsen att befinna sig i "Prov-RE". Man befinner sig ungefär som i ett limbo, i ett odefinierat tillstånd. Man är inte arbetslös, inte ekonomiskt oberoende, men man förvärvsarbetar heller inte. Man "är"... någonting. Om någon frågar mig vad jag gör säger jag bara att jag "jobbar hemma". Det är enklast, för att slippa en massa frågor om "vad är det som har hänt", "har du fått sparken", "är du sjuk" och så vidare. Min plan är fortfarande, av strikt ekonomiska skäl, att fortsätta jobba med mina forna arbetsuppgifter någon gång efter årsskiftet och trettonhelgen, förutsatt att det är en vettig kund med vettiga arbetsuppgifter. Annars kommer jag nog att fortsätta som student ett tag till, med eller utan en anställning i ryggen. Jag saknar verkligen inte jobbet. När jag hör folk säga att "nu ska gå till jobbet", så ryser jag på blotta tanken att plikttroget stiga upp kl 06:00, göra sig i ordning, starta motorvärmaren, fixa frukostmackan, väcka Lilla Snålgris, och sen ut i vintermörkret för att ta sig till ett tyst kontor. Nu går jag upp runt 06:30 varje dag, och det gör absolut ingenting, för jag slipper ta mig till jobbet och utföra tråkiga och ångestframkallande arbetsuppgifter dag ut och dag in. Ni som tycker om era jobb, jag avundas eder.

Jag har flera gånger ställt mig frågan vad som har hänt med mig - är jag deprimerad, trött på livet eller har jag helt enkelt blivit en bekväm latmask? Jag har under 23 års tid plikttroget gått upp och gått till jobbet. Jobbet har varit prioritet nummer 1, 2 och 3. Under denna tid har jag samtidigt byggt hus, bildat familj, rest jorden runt, startat en blogg, byggt en pool och sparat ihop 4 miljoner kronor. Utan jobbet hade inte mycket av detta varit möjligt. Kan det måhända vara så att kropp och skäl helt enkelt säger att "nu får det vara nog, du måste ju inte jobba mer, och trivs inte med jobbet, så gör inte det då". Förnuftet säger dock något helt annat, att 4 miljoner kronor och 31000 kr i månaden i utdelningar inte räcker för att bli FI, en viktig del av FIRE. Därav beslutet att jobbet måste fortsätta något år till åtminstone. Det räcker till att fylla bufferten och öka på de månatliga utdelningarna några tusen till. Att leva på aktieutdelningar är ett långsamt spel. Att spara 25000 kr/månad under ett år ger ca 1750 kr per månad i utdelningar med 7% direktavkastning. Utöver det växer utdelningarna exponentiellt i takt med att utdelningarna återinvesteras, vilket kallas "ränta på ränta". Idag får vi ca 31000 kr i månaden i utdelningar, vilket - om det återinvesteras - ger ca 2000 kr mer i månad per år. Totalt då kommer vår månadslön att växa med 2000 kr per månad och år om jag inte arbetar, och 3750 kr per månad och år om jag jobbar på som innan. Vi hade som mål att sluta arbeta och leva som FIRE med 50000 kr i månaden. Detta kommer vi att uppnå med mitt arbete om *bara* 5 år, eller 9 år om jag inte arbetar, väldigt grovt räknat. Det finns fler variabler i denna ekvation än jag kan hålla i huvudet samtidigt, och livet mot FIRE är ett osäkert kort i största allmänhet, då du är utelämnad åt bolagen du investerar i, omvärlden och våra kära myndigheter och politiker. Man kan bli kallsvettig för mindre. FIRE är verkligen inget för den knäsvage, det är min upplevelse. 

Fem eller nio år? Denna tanke har gnagt i mitt huvud nästan oavbrutet under den senaste veckan. Något som har rört till det ytterligare är Fru Snålgris, som inte heller hon verkar trivas så bra på sitt jobb. Det är lite för stressigt och rörigt för hennes smak i jobbet som hemsjukvårdare. Många av hennes "kunder" har massvis med psykiska problem, vissa är forna missbrukare, alkoholister, senildementa som vägrar ta sina mediciner eller inte ens släpper in någon på rummet för att städa. Alla undersköterskor ringer till min fru för att få reda på hur de ska göra. Hon ska tydligen vara någon sorts orakel för alla möjliga frågor. Jag stod och himlade med ögonen när hon berättade om allt hon ska göra och allt hon borde göra. Listan tog aldrig slut. Jag skakade på huvudet och undrade vad f-n det är för sorts arbetsplats. Man har ofta hört om att kommunanställda, de har det bra. Tydligen gäller det inte sjuksköterskor som jobbar inom hemsjukvården, det jobbet verkar vara hur stressigt som helst, vilket min fru nu upplever. Hon är dessutom precis som jag var i början av min karriär, plikttrogen, perfektionist, säger inte nej och jobbar hellre oavlönat för att göra det där "lilla extra". En cocktail för ett psykiskt nervsammanbrott om du frågar mej. Jag ger henne massvis med "goda råd" gällande saker jag upplevt och lärt mig under mina år, t.ex.:

- Debitera allt du gör som flextid eller övertid. Endast då vaknar cheferna över att det är hög arbetsbelastning, när det kostar en extra slant

- Delegera eller skit i att utföra lågprioriterade arbetsuppgifter om arbetsdagen är slut.

- Ta inte med dig jobbet hem.

- Fastna inte i varenda utskällning eller konflikt som uppkommer. Måste man ha med människor att göra är konflikter ett faktum då och då. Jag är ganska bra på att ta folk och agera diplomatiskt, det måste man kunna som säljande konsult, men vissa personer klarade jag inte av, och där fick vi helt enkelt vara överens om att inte vara överens. 

Ovan punkter är svåra att genomföra, speciellt om man är osäker och ny på en arbetsplats. Min fru är inte med i facket, men jag har erbjudit mig att vara med på ett samtal om det behövs. I nuläget verkar det som om min fru vill reda ut detta själv. Jag är säker på att hon innerst inne trivs med denna typ av jobb, det har helt enkelt bara kokat ihop sig till en rejäl storm av saker som hon aldrig har hunnit slutföra. Min fru är inte heller den där strukturerade personen som jag är, som skriver listor och som stryker saker som hamnar för långt ner. Hon håller allt i huvudet, försöker minnas allt och hantera 10 saker samtidigt. Galenskap, men svårt att ändra på hur man är som person. Jag stöttar så gott jag kan, med anekdoter, goda råd och en kram. Vi får se hur det går, det finns gott om lediga jobb för sjuksköterskor, tyvärr är de flesta på vårdavdelningar med dygnet runt-bemanning, och hon vill verkligen inte tillbaka till att jobba kvällar och nätter, vilket jag kan förstå. Kvar finns de tjänster på vårdmottagningar som kräver specialistkompetens, t.ex. barn, ögon och liknande. 

Ja detta blev inget månadsbrev, utan istället en samling reflektioner över hur det är, såhär 3 månader in i livet som förtidspensionär. Tid finns det gott om, man tänker - på gott och ont - på det mesta här i livet. Jag tror det är något som de flesta borde göra, istället för att köra på autopilot raka vägen in i pension vid 67 års ålder, eller in en berömd betongvägg när kropp och själ pajar... vinnst finns det fler vägar än så? Det är jag säker på!

Vad har du själv för funderingar på FIRE? Har du några andra frågor som jag har missat? Skriv och reflektera i kommentarsfältet.