Så där ja

 Ute blåser det och är kallt, och för några dagar sedan snöade det. Jag undrar om våren någonsin kommer och varför man bara blir mer och mer otålig för varje dag som går. Vi som har solpaneler på taken har verkligen inte firat något, detta kan absolut bli den sämsta mars sedan flera år tillbaka. Moln, moln och åter moln.

Idag är en stor dag. Eller ja, en omtumlande dag. Det började med att chefen ringde mig på förmiddagen och berättade att kunde vi jobbar för inte är nöjda med vad jag och mitt team levererar. Jag är inte förvånad, för det har varit missförstånd, irritation, otaliga diskussioner och en massa tjafs om vad vi ska göra och hur det ska göras. I går kväll bröt jag nästan ihop när min fru frågade mej om hur det var på jobbet, då hon har sett mig ovanligt nedstämd senaste dagarna. Jag mådde skit, hade inte sovit med någon reda på några dagar nu och har väl hela tiden haft i bakhuvudet att någonting inte är rätt med detta projektet. Jag är också en sån person som är duktig på att hålla inne mina tankar och känslor och bryter väl inte ihop förrän det är för sent. Exakt samma sak hände mig för ca 10 år sedan. Samma sorts projekt, samma sorts kund och samma sorts mående. Jag höll väl ut 3 månader då, nu har det gått 4 veckor och jag mår redan som skit. Chefen samtalade med mig om vad jag tyckte om det hela och ville väl mest ha min åsikt. Där och då mitt i samtalet meddelande jag min uppsägning. 

Min plan var att göra detta nästa vecka på kontoret, öga mot öga, men nu när vi ändå pratades vid kändes det bara dumt att hålla på det. Hon ska ta detta vidare till kunden, för att se om de vill ha mig kvar i 3 månader till, eller om de vill göra förändringar i projektet redan nu. Jag vet ärligt talat inte om jag pallar med 3 månader till, om det ska vara lika rörigt som det är nu. Inte ens om det blir en mindre förbättring vet jag om jag vill vara kvar. Jag har flera gånger redan fått kämpa mot ångest under alla tjafsiga möten där en och annan otrevlighet har utväxlats. Jag är en väldigt lugn och trevlig person, men har flera gånger tänkt tanken att bara skrika "dra åt helvete" och lägga på samtalet. Så dåligt har jag stundtals mått. Man blir liksom bedövad inombords, skiter i allt. Teams-chatten knattrar oförtrutet diverse frågor, halvelaka kommentarer och en massa annat som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva igen. Planen var ett trevligt litet uppdrag innan jag slutade min anställning, inte detta helvetesprojekt som jag har hamnat i. På pappret såg allting bra ut, men redan på första mötet märkte jag att vissa individer var otroligt stressade, pratade snabbt som fan, avbröt folk stup i kvarten och redan efter en veckas jobb började man sucka och gnälla över att "vi inte kommit längre". Jag tänkte då endast att "fan är de helt sjuka i huvudet, vi har ju precis börjat". Sen har gnällandet fortsatt, saker och ting har blivit fel implementerade pga. olika missförstånd, men det har vi ju rättat till allt eftersom. Märk väl att det inte står skrivet någonstans vad det är vi ska göra. Specifikationer, dokumentation existerar inte, mer än några användarfall och en backlog i excel med spridda kommentarer om ditten och datten. Alla som sysslat med systemutveckling vet att man inte kan "hitta på" hur det ska se ut, speciellt inte i en domän man är helt ovan vid. Saker och ting måste specas ner i detalj. I princip allt finns idag i några enskilda personers huvud, och "det är bara att fråga". Jo, om dessa personer hade vetat vad pedagogik är, hade det KANSKE varit något som funkat. Men nu, med extrem tidsbrist och ett helt nytt team med folk från vilt skilda domäner och erfarenheter, känns det mer och mer som en katastrofal idé från allra första början. Nu verkade det som sagt som om de har tappat tålamodet fullständigt och ringt till min chefs chef som har ringt till min chef som idag ringde till mig och frågade varför det går så långsamt och vad vi kan göra åt saken.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra. De ska ha något sorts möte på måndag där de antagligen ska diskutera sinsemellan om alla team-medlemmars framtid i projektet. Jag sa rakt ut till min chef idag att jag inte har något emot att bli kickad från projektet och avsluta anställningen i förtid, dvs tidigare än tre månader. Skulle man vilja ha mig kvar och samma skit fortsätter så kommer jag förmodligen att bryta ihop och bli sjukskriven minst en månad. Det har hänt innan och jag känner att jag fysiskt och psykiskt står vid kanten till detta nu. Jag är inte stresstålig för fem ören, och det märks. Jag har gått och grubblat över uppsägningen i en vecka och sen ett stökigt projekt på det och nu en massa tjafs och missnöje. Allt som behövs är en knuff till så trillar jag dit. De blir skitnödiga om någon vabbar en förmiddag eller är sjukskriven en dag, att jag skulle vara borta en månad är nog inget annat än en total katastrof. Men ärligt talat, det skiter jag fullständigt i. Min hälsa går före deras jävla projekt. Jag skriver detta med en fruktansvärd huvudvärk och gråten i halsen. Så nedbruten är jag. 

Samtidigt är jag även lite lycklig för jag har sagt upp mig och vet att det är början på slutet. Sen hur slutet blir, det är ett oskrivet blad. Jag ser väl två sannolika scenarios framför mig:

1) De bestämmer sig för att lyfta bort mig från projektet omedelbums. Då kommer jag antagligen få sitta på kontoret och sortera gem ett tag, eller så ger de mig en månads lön och vi tackar för oss.

2) De vill ha mig kvar under hela uppsägningstiden. Inga förändringar till det bättre i projektet. Då kommer jag med allra största sannolikhet att en morgon under kommande vecka ringa till närmaste vårdcentral, få en tid hos läkare och omedelbar sjukskrivning pga ångest, utmattning och inte vet jag...

Sen finns det såklart alltid varianter på detta. Min chef är optimistisk och han tror att projektet går att rädda, och alla ska bli glada och nöjda. Tyvärr inte säger jag. Kanske med ett väl sammansvetsat team som är vana vid denna typ av snabba projekt som kan läsa varandras tankar, då kanske det hade funkat att jobba såhär, men jag som är van vid ordning och reda, att man kan fråga utan att bli dumförklarad och att saker och ting inte går med raketfart, nej det går helt enkelt inte. Stämningen är redan toxisk och kunden är skitstressad, så antagligen får de ta in sina interna utvecklare och rädda sitt kära projekt. Jag ser inte hur vi som sitter där ska kunna i princip fördubbla vår hastighet. Det är omöjligt.

Nej, nu ska jag snart ta ett glas vin, meddela nyheten för min fru när hon kommer hem, och försöka att inte tänka så mycket på detta mer, fortsättning följer på måndag gissar jag. Ni får alla ha en god helg så länge.

Dags att deklarera del 2

 Tiden går fort även när man har ett förvärvsarbete. Något som inte går fort så är det vårens intåg här i söder. Iskalla vindar, gråmulet och kanske en plusgrad om man är riktigt snäll. Jag har sagt det innan, ju äldre jag blir desto mer längtar jag till våren för varje år som går. Nu i mars är nog alla riktigt trötta på denna äckelkyla och vill ha en härlig go värme.

Jobbet knallar på. Vi hade planeringsmöte idag, och man valde tydligen att låta en annan teammedlem ta på sig rollen som ansvarig för vissa tekniska samarbetspunkter mot andra team. Tydligen var jag påtänkt för denna roll innan, det känns lite skumt att de ändrade sig sådär, kanske är det någon i teamet som läser min blogg, haha. Nja, de hade andra ganska så trovärdiga anledningar till varför jag inte skulle ha denna roll, främst att jag fortfarande jobbar deltid. En sten trillade bort från mina axlar, ty jag var ganska orolig för hur stor arbetsbörda denna roll hade inneburit, med tanke på hur rörigt projektet är i allmänhet, och hur få av oss som faktiskt ska skriva programkod.

Jag tänker dagligen på mitt beslut att säga upp mig. Under hela mitt yrkesliv har jag varit en uppskattad medarbetare, där det sällan har pratats negativt om mig. Jag är flitig, glad, trevlig och duktig. Allt detta vill jag nu slå sönder. Vad blir kvar, förutom spruckna skivor av ett tidigare liv? Nu vill jag inte låta överdrivet dystopisk, men jag kan garantera dig, har du levt i en roll så länge som jag har gjort, då kommer det absolut att sätta sina spår i dig, den dagen du väjer att sätta kniven i hjärtat på denna yrkesroll som till stor del har varit den du är, din person, din identitet. Dock, det finns ju alltid en väg tillbaka i form av ett eget företag, den dagen jag blir sugen på tekniken igen. Detta är lite av en räddning för att inte gå ner sig fullständigt i en nedåtgående svart spiral av grubblerier om existens och meningen med livet.

Mitt mål är fortfarande tydligt och klart. Om 8-9 år kan Fru Snålgris sluta jobba, vi kommer att ha runt 70000 kr i utdelningar varje månad. Jag kommer att vara runt 53 år och fru Snålgris runt 45 år och vår dotter kommer att ta studenten. När jag fyller 55 år kommer ytterligare runt 20-25000 kr att ramla in i form av tjänstepensionen. Kommer vi att ha så vi klarar oss? Absolut. Kommer vi att ha pengar så det räcker på vägen? Jag hoppas det! Detta är väl den stora risken i projektet, att något händer på vägen som gör att vi måste ta av utdelningarna för att "leva". Min plan är att pytsa in 4000 kr varje månad av de pengar jag jobbar in nu, och som jag senare kommer att få utbetalt som studiemedel. Vi kommer även om kanske 5 år att sälja sommarstugan när de nuvarande hyresgästerna har rest till himlen eller ålderdomshemmet. Där kan vi få in runt 400 000 kr efter alla skatter, om marknaden inte är helt åt skogen. Med detta kommer vi att ha tillräckligt för att leva och resa samt även spara en liten slant i pengamaskinen varje månad. Det känns som en plan som håller.

I denna del 2 av deklarationsföljetången har jag gjort några simuleringar via skatteverkets eminenta räknesnurra för hur mycket skatt man ska betala. Jag satte upp två scenarios, dels ett för 2024 där jag jobbar 4 månader, och ett för 2025 när jag är helt ledig och *antagligen* inte har jobbat och haft någon inkomst. Låt oss se hur det blev:

Året 2024, jobbat 4 månader.

                                                            

Året 2025, inget jobb alls

Ja så vitt jag kan se är det ingen ko på isen alls. På grund av våra räntekostnader äter dessa upp ISK-skatten, och vi får även en viss återbäring i form av 60-öringen för såld solenergi. Behöver det göras något arbete på huset har vi möjlighet att ta det på Fru Snålgris deklaration. Hon äger halva huset och förvärvsarbetar fortfarande, och har i nuläget tänkt göra det fram till extremt tidig pension. Vårat upplägg är inte helt olikt Mr RB40, en blogg jag följt länge. Snubben jobbade som programmerare på Intel tills han spydde åt tillvaron och sade upp sig och blev en SAHD (Stay At Home Dad) . Hans fru fortsatte jobba och drog in ca 7000 USD/månad. Nu när hon passerat 50 år fyllda verkar det som om de båda ska gå i pension. Jag har följt denna blogg väldigt noga då vi har många likheter, han och jag. Vi kommer båda att bli SAHD i tidig ålder, han lämnade dock arbetslivet 10 år tidigare än mig, stort grattis. Dock hade det aldrig gått om inte hans fru hade fortsatt jobba i ca 14 år till. Min fru behöver bara jobba i 9 år till, men å andra sidan har jag redan jobbat 24 år, så jag känner väl lite att jag har "gjort mitt". Fru Snålgris har pga. att hon är invandrare endast jobbat i 7 år.

Hur tänker ni åhörare? Resonerar jag vettigt? Ibland känns det lite om om man endast är en passagerare på detta vanvettiga tåg på väg mot Ingenmansland. Ibland känns det bra, ibland känns det helt galet. 

Dags att deklarera (del 1)

 Jaha då var det dags igen. I morse plingade det till i telefonen och jag fick deklarationen för 2023. Fru Snålgris hade fått sin för flera dagar sedan men bara struntat i den. Jaha? Visst, det är ju jag som är finansminister här hemma, men detta är en ganska viktig sak att få reda på kan tyckas. Då jag har starka planer på att säga upp mig under året är denna deklaration lite extra intressant. 

Dels har vi ökande räntor, sjunkande inkomster och en höjd ISK-skatt på det. Låt oss se vad det hela hamnade på, jag spaltar bara upp de viktigaste siffrorna här:

Din inkomst

Inkomst av tjänst                                      307 434 kr

Grundavdrag                                            - 26 100 kr

Beskattningsbar förvärvsinkomst        281 300 kr

Ränteinkomster, utdelningar mm               61 850 kr   (ISK-skatten)

Ränteutgifter                                            - 54 658 kr    (huslån, portföljbelåning)

Överskott av kapital                                  7 192 kr

Dina skatter och avgifter

Kommunalskatt                                          94 769 kr

Fastighetsavgift                                            7 651 kr

Public service                                               1 200 kr

Summa avgifter och skatter                  128 102 kr

Skattereduktion och annat som minskar din skatt

Allmän pensionsavgift                             - 21 500 kr

Jobbskatteavdrag                                     - 27 460 kr     (Tack Alliansen!!)

Rot/rutarbete                                            - 49 743 kr     (Garaget)

Förnybar el                                                - 4 374 kr      (Prisa Gud för fusionskraft)

Summa skattereduktioner                 - 104 577 kr

Din slutliga skatt 2023

Skatter och avgifter:                               128 102 kr

Skattereduktioner                                 - 104 577 kr

Din slutliga skatt                                    23 525 kr

Beräkning av belopp att betala/få tillbaka

Din slutliga skatt                                     23 525 kr

Avdragen skatt                                      - 81 937 kr

Skattereduktion rot/rut                            49 743 kr

Beräknat belopp att få tillbaka             8 669 kr

Där ser man, för en gångs skull fick jag tillbaka lite pengar. Fru Snålgris fick tillbaka ca 2500 kr också, och hennes deklaration är betydligt enklare än min, så den finner jag ingen anledning att redovisa här.  En tanke med denna uppställning är väl att redovisa på ett enkelt sätt hur man egentligen räknar ut slutlig skatt och vilka komponenter som ingår. Det mesta är ganska enkelt tycker jag. Arbetsgivaren betalar in till mitt skattekonto när jag får lön. Då ökar saldot för den inbetalda skatten. Sen minskas den skatt som ska dras via t.ex. grundavdrag, skattereduktion, rot/rut. Det som jag finner mest intressant är att den ISK-skatt jag ska betala i princip går jämt upp med ränteutgifterna. Till syverne och sist ska jag betala 23 525 kr. Arbetsgivaren och försäkringskassan har redan betalat in 81 937 kr och rot/rutavdraget dras av och summa summarum blir att jag har betalat för mycket enligt gällande skatteregler, och nu justeras det till min fördel. Visst, detta är ju pengar som jag har legat ute med, men det är inga stora summor och de kommer att gå raka vägen in till pengamaskinen. 

I del 2 kommer jag att göra en simulering via Skatteverkets räknesnurra för hur jag kommer att hamna för 2024, och sen 2025 om jag då inte jobbar någonting alls. Det är för mig viktigt att ha koll på dessa saker, man sover bättre om natten helt enkelt.

Hur gick det för dig? Fick du någon återbäring eller är det bara att sälja farmors löständer och betala restskatt? Berätta i kommentarsfältet!

Månadsbrev Februari 2024

 Vår eller vinter? Kanske vårvinter? Just nu verkar vädret inte veta åt vilket håll det ska ta vägen. Antagligen är det såhär varje år men att man glömmer det väldigt fort. Jag hade gärna haft en snabbare vår likt vid Medelhavet, det hade passat mig perfekt. Har bott en tid i Hong Kong under vårvintern och där var det itne så jättetrevligt, varmt och fuktigt. Likaså i Fru Snålgris hemland, hennes föräldrar bor ca 70 mil från kusten och där i inlandet är det inget vidare på vintern med sitt subtropiska klimat. Ruggigt, fuktigt och dåliga bostäder. Ska man bosätta sig där så ska det vara längre söderut mot kusten, där har de betydligt behagligare klimat, ungefär som i Thailand. Om vi ska flytta dit den dagen vi går i pension, ja då blir det ett hus där man ser havet och solnedgången.

Jag är nu tillbaka på jobbet, dock på distans hemifrån. Det var faktiskt inte så illa som jag hade föreställt mig det. Jag har på gott och ont en väldigt målande fantasi och hade gått och grunnat flera dagar innan hur hemskt allt skulle bli. Visst, jag kan väl inte säga att jag är överlycklig, men det är inte heller det värsta som jag har gjort. Jag har inte än lämnat in min uppsägning, utan kommer att vänta tills en del omständigheter är klarlagda. Vi ska ha lönesamtal snart, och min tanke var att säga upp mig innan detta, just för att slippa slösa min och arbetsgivarens tid. Nu har saker och ting dragit ut på tiden med banken och jag har tänkt lägga om amortering på vissa lån, och ränterabatten ska snart förlängas ett år till. Allt detta vill jag ha klart innan uppsägningen är ett faktum. Uppdraget håller på till siste juni så jag har gott om tid på mig. Det finns hur mycket att göra och jag tar saker och ting i min takt, teammedlemmarna är trevliga och projektet är sådär lagom rörigt och flummigt. Är det roligt då? Nja, på en skala 1-10 blir det en svag 4 i betyg. Det var roligare att ha dagarna "fria". Det enda som är riktigt roligt är lönen, där blir det en stark 9:a. Nog om det, nu åter till finanserna:

Inkomster och utgifter

Vi hade ganska saftiga utgifter i februari. Det gick åt en hel del mat pga några bjudningar här hemma, och sen hade vi nog den värsta elräkningen på väldigt länge. Endast elnätskostnaderna gick på 1900 kr. Det är främst värmen som kostar, det har varit riktigt kallt under både januari och februari. Nu är det bättre, även om nätterna är kalla. Inkomstmässigt blev det glada siffror då jag fick en massa studiebidrag utbetalda för jan-mars. Jag får månadslön först i mars.

Nettolön: 24 411 kr

CSN: 46 263 kr

Barnbidrag 1250 kr

Utdelningar: 17 012 kr

Totala inkomster hamnade således på 89001 kr. Inte illa. Det är ungefär denna typ av inkomster vi önskar den dagen vi båda går i pension.

Utgifterna hamnade på 21 005 kr utan amortering och 26 875 kr med amortering. Jag vill dra ner på amorteringen till miniminivåer hädanefter, vi får väl se vad banken säger, de är så hemliga med hur de lägger upp amorteringarna. De är inte heller snabba med att återkomma med svar. Sparkvoten hamnar då för februari månad på 71%, vilket är helt okej. 

Utdelningar

Februari är tillsammans med augusti och september en dålig utdelningsmånad där vi inte ens kommer över 20 000 kr. Man ska normalt sett inte bry sig om vilka månader utdelningarna kommer på, men det är väldigt tråkigt att det kan gå flera veckor utan att man hör det där bekanta ljudet i telefonen från Avanza, 8:30 på morgonen. Hur som helst ska man inte tala illa om passiva inkomster, de är alltid lika välkomna. Våra utdelningar för februari hamnade på hela 17 012 kr.

Det kommer ett ske en hel del investeringar nu under våren när min lön börjar trilla in, vi får återbetald källskatt och en megautdelning på nästan 90 000 kr under april alla dessa slantar ska givetvis sättas i arbete, det är lite synd bara att mycket på börsen är högt värderat, det är besvärligt att hitta guldkornen. Kanske ska man vänta till sommaren istället? Svårt att säga, jag kommer nog att sprida ut köpen som jag brukar över flera månader. 

Pengamaskinen

Värderingen har de senaste dagarna gått oförskämt bra och idag i början av mars ligger vi +4,5% för helåret. Det är som sagt trevligt att värdet ökat, det ger ett kvitto på att det är bra skit jag har köpt. Bolag som delar ut bra men aldrig höjer utdelningarna och som aldrig ökar det minsta i värde, vill man verkligen äga dem? Ja, jag tänker främst på Telia, men det finns fler syndare där ute...

En annan fördel med ökat värde är att belåningsgraden sjunker. Skulden betalas dock endast av med utdelningar eller andra typer av insättningar. Vi hade en belåningsgrad på ca 13% mot slutet av februari. Denna nivå är helt okej, men jag vill inte belåna ytterligare.

Några nya innehav har kommit in i portföljen. Starwood Property Trust är en REIT med riktigt gott rykte som aldrig blir billig. De har en DA runt 9,5% och har delat ut stadigt genom pandemier och krig. Ett annat innehav är Ogunsen B, ett svenskt konsultföretag i finanssektorn. Ett tips från Dividend Story. Kanske kan de bli en ny HiQ-aktie, då det anrika IT-bolaget avnoterades för några år sedan? Jag har ingen aning om hur det har gått för dem sedan dess, vill minnas att det har skett en hel del personalförändringar i toppen. Någon som vet? I övrigt är jag mäkta nöjd med de innehav jag har. Vissa amerikanska bolag har stuckit iväg rejält i värde den senaste tiden, men jag väljer att inte sälja och ta hem vinster. Jag vet att de kommer att falla när väl nya orosmoln kommer, men utdelningarna kommer stadigt ticka vidare.

I övrigt har alla tankar kring FIRE lugnat sig en smula. Jag har ingen brådska att "komma bort" från jobbet. Ett antal lösa trådar med banken måste falla på plats först, och det fungerar bra med det nya uppdraget, än så länge. Vi har några trevliga utflykter planerade till sommar, främst inom Sverige. Allt ordnar sig, det brukar det göra. 

Kommentera gärna i fältet nedan, det är alltid kul att läsa Edra kloka tankar om allt svammel jag författar :D

450000/4000-strategin

 Mulet, kallt och trist. Slutet av februari har inte bjudit på många soltimmar och humöret är inte heller på topp. Jag har flera gånger funderat på hur många fler svenska vintrar jag klarar av. Det går väl an att vara själv och sitta hemma vid en brasa, titta på lite intressant youtube eller spela lite datorspel. Utmaningen blir nog att inte gå varandra på nerverna när man är flera här hemma samtidigt. Min fru har ofta åsikter om att jag antingen sitter för länge vid datorn eller ser på tv, men reagerar sällan över att hon sitter med mobilen i hand hur länge som helst. Detta är tydligen ett vanligt problem, som det har ritats många roliga memes om. Jag bryr mig inte så mycket, utan är myndig och gör vad jag vill, så länge det inte på något sätt påverkar familjen negativt. Det är dock någonting att fundera på om man ska ta en tidig FIRE och då umgås dygnet runt med sin äkta hälft, utan att jobb eller skola finns med i bilden. 

Dels ger dessa aktiviteter en välbehövlig paus från varandra, och de ger även någonting att prata om på kvällen vid matbordet. Utan detta, hur mycket finns det då att diskutera? På sommaren är vi väldigt aktiva, min fru gillar att odla och kan hålla på med detta flera timmar. På vintern händer det i princip ingenting ute och man sitter mest inomhus och ugglar. Då vi inte har någon snö här nere i söder finns det inte heller något att göra utomhus. För det mesta är det kallt, blött och mörkt. 

Hur som helst, jag har suttit hemma och räknat och räknat. Jag presenterade en strategi i förra inlägget som med 5000 kr sparade i månaden kunde ge oss en riktigt bra pension om ca 10 år. Därefter funderade jag lite till...

Vi har en del annat sparande vid sidan om pengamaskinens ISK och KF. Det är främst ett obligatoriskt sparande som vi har hos LF Bank som villkor att vi är guldkunder (att vi sparar 500 kr var i månaden), och sen visade det sig att min mor och far hade ett sparkonto som de i princip hade glömt bort, som de vill ge till oss. Tillsammans är detta ca 350 000 kr. Jag kommer dessutom att jobba nu under våren och kan av dessa slantar avsätta ca 100 000 kr. Där och då kommer jag att ha 450 000 kr att överföra till Avanza och pengamaskinen. Dessutom såg jag att jag hade räknat något lågt på direktavkastningen, samt att jag hade klantigt nog glömt bort hävstången jag har i aktiebelåningen om ca 12%. Den syns inte överallt i Avanzas gränssnitt. Tar man med alla dessa faktorer ser framtiden ljusare ut än vad jag tidigare förutspådde.

Jag kommer dock att dra ner på månadssparandet till 4000 kr, vilket kommer att ge oss lite mer pengar att röra oss med till aktiviteter och annat. Det är detta som vår "450000/4000"-strategi innebär. Att vi för över 450 000 friska tusenlappar från fonder och banksparande in till pengamaskinen, där de investeras i högutdelande aktier av olika slag där de redan nu kan ge ränta på ränta. Man kan ju argumentera för att vi inte ska röra vårat ISK-sparande, dels pga en liten skatteeffekt när vi tar ut det från LF och sätter in det på Avanza. Det är index-fonder som har avkastat relativt bra så visst kanske det är onödigt att röra dem? Dock, om man har en strategi tycker jag inte det är bra att vara för spretig. Oavsett vart pengarna finns kommer de att bidraga till utdelningar varje månad som primärt ska återinvesteras. Om det nu skulle knipa sig och pengar behövs i "livet", ja då har vi dels en kontantbuffert om ca 250 000 kr, och om den mot förmodan inte skulle räcka eller ta slut, då går det att göra ett "förtida uttag" från pengamaskinen. Jag ser dock inte att det ska behövas, om vi lever de kommande 8-9 åren ungefär som vi lever idag.

Simulering där hävstången och 450 000 kr samt en mer realistisk direktavkastning är medräknad.

Jag gillar egentligen inte att göra upp allt för långsiktiga planer. Livet kommer och knackar på dörren när man minst anar det. Min plan när vi startade denna resa 2016 var att jobba tills dess jag fyllde 50 år. Det är ca 5 år kvar tills dess och här står jag nu, utan jobb om 4 månader. Vad fan hände kan man ju undra? Livet hände. Excel-ark och simuleringar i all ära men man kommer aldrig att kunna veta vad livet har att bjuda på. En plan är enbart en plan. Vår plan ser i alla fall ut som i nuläget att Fru Snålgris kan om hon vill gå i "pension" runt 2032, vilket är om 9 år. Då är hon ungefär lika gammal som jag är idag, dvs medelålders. Jag kommer att vara halvvägs till 60 och Lilla Snålgris tar studenten. Vi kommer då enligt planen att få ut ca 85000 kr/månad från pengamaskinen, lite beroende på hur skattesatser och annat ser ut då. Detta är scenariot där jag inte jobbar en dag mer i mitt liv. Detta ser jag som osannolikt då jag inte vet vad jag ska hitta på här hemma de kommande 9 åren. Någon typ av sysselsättning kommer det att bli, och det gör enbart att kalkylen blir ännu säkrare.

Kommer 85000 kr i månaden att räcka? Jag räknar med att våra kostnader för att "leva" kommer att hamna på ca 30000 kr i månaden. Då har vi 55000 kr extra i månaden att antingen återinvestera eller sätta sprätt på. Några få år senare kommer min tjänstepension att lösa ut med ca 25000 kr extra i månaden i 5 år, dvs som en klassisk trissvinst. Detta är mer pengar än vad någon "normal" person kommer att kunna göra av med. Jag ser framför mig att vi kanske köper en fin lägenhet eller mindre hus med pool i min frus hemland och tillbringar vintrarna där. Lilla Snålgris kommer antagligen att ha flyttat hemifrån och pluggar någonstans och kommer inte att bry sig om vad vi hittar på. Huset här hemma i Sverige kommer vi antagligen att behålla så länge som möjligt. Kanske säljer vi det och köper en mindre lägenhet nära havet och grönområden, om planen att bo utomlands förverkligas. Jag har inget behov av en stor trädgård eller ett stort hus, däremot vill jag ha en pool och en uteplats om jag ska bo i Sverige på sommaren typ april-oktober. Det enklaste för oss blir antagligen att behålla huset och amortera bort större delen av bolånen med det överskott av utdelningarna som vi inte gör av med, alternativt köpa ett mindre hus kontant. Just amorteringarna kommer att ta några år, men det är skönt att komma ner på 20% belåning.

En del i mig tycker att det är vansinnigt att göra denna sortens planer för livet. Att titta på kolumner över åldrar, sparande som ligger 8-10 år fram i tiden. Det är absolut deprimerande i sig att se ens ålder går från 40 till 50 till 60 osv. Jag ser inte fram emot att bli gammal. Att föreställa sig att Lilla Snålgris blir vuxen och flytta hemifrån? Herre tid. Men det är detta som är livet. Att göra en plan för att säkra ens ekonomiska framtid anser jag är betydligt mer ansvarstagande än att bara jobba på, kanske med ett jobb man inte ens trivs med och sen gå i pension utan en aning om vad man får ut varje månad. DET är oansvarigt kan jag tycka. Då kan ju någon tycka att man ska leva här och nu, inte om 10 år. Det håller jag med om. Den budget jag har lagt upp säkerställer att vi kan leva i princip som vanligt under dessa första 8-10 åren, och om jag tar ett jobb kommer det att bli ytterligare lax på löken. Vi har så vi klarar oss, och tack vare att vi inte har några blanco-lån, extravaganta utgifter eller annat skräp som vi slösar pengar kan vi hålla månadskostnaderna låga och lägga merparten av pengarna på att spara. Resor och sådant kommer det absolut att finnas utrymme för, vi kommer inte att leva som eremiter och käka soppa på grankvistar varje dag. En elbil kommer absolut att bli om några år, när priserna har sansat sig. Det öppnar upp för fler bilsemestrar i Europa, något som vi ser fram emot. 

Nu får det dock vara bra med planerande. Denna strategin känns bra, realistisk och gäller *endast* 8-10 år framåt i tiden, dvs helt realistiskt utan att gå till överdrift. Saker och ting kommer att hända och då får vi ta hand om dem. Under tiden får vi ägna oss åt våra liv, att må bra och att leva livet. 

Har du några tankar eller synpunkter? Skriv och berätta i kommentarsfältet. 

Ekonomisk framtid, en räkneövning

 Ja då har våren anlänt, i alla fall till Skåne där man nu enligt SMHI har meteorologisk vår. Vi bor även vi i de södra delarna och här kändes det faktiskt lite vårlikt idag, även om vinden piskade i ansiktet när jag gick en runda efter lunchen. Vi är snart i Mars och då kommer våra solpaneler att vakna till liv igen, något som jag ser fram emot. Förra månaden fick vi betala några hundralappar i elhandelsräkning på grund av en väldigt kall vinter som har dränerat krediten hos Tibber. I mars brukar solen på allvar börja skina och det krävs dessutom mindre uppvärmning av huset vilket på det stora hela borde ge plus på kontot.

Jag vill passa på att tacka för det stora engagemanget i föregående inläggs kommentarsfält. Jag hade redan mycket att tänka på och det blev inte mindre efter att jag har läst alla kloka och intressanta funderingar. NorthernlightsInvestment föreslog att jag skulle anmäla mig hos Arbetsförmedlingen och tjäna in A-kassa. Hade jag haft några år kvar till den "riktiga" pensionen vid 65 år hade det nog inte varit så dumt, men nu när man inte ens är 50 år fyllda känns det som om att man inte kommer att låta mig "slippa undan" så lätt. MEd en gedigen bakgrund som programmerare av affärssystem är arbetsmarknaden här nere i söder väldigt stor och bolagen skriker efter arbetskraft. Kanske om jag i min ansökan skriver att jag har social fobi så blir jag inte kallad till intervju. Men, jag tänker att om jag själv hade jobbat på AF hade jag nog anat ugglor i mossen om en herre i sina bästa år med detta CV inte ens får komma på intervju efter ett tiotal försök. Sen är det väl inte fel att vara ärlig heller, jag har social fobi och har varit hos läkare och de anser att jag är för frisk för medicinering, samt att samtalsterapeut är tillräckligt. Ja det fungerar för tillfället, men jag har lärt mig tillräckligt mycket om detta mer än att de flesta rekommenderar en kombination av läkemedel och KBT. En annan abrovinkel av det hela är att jag är väldigt trött på programmering. Det finns det inga läkemedel i världen som kan bota. Är det någon som har någon som helst erfarenhet av AF och att "låtsas" söka jobb, skriv gärna några rader i kommentarfältet vad ni tycker om denna idén. Jag tycker nog att den är tveksam som bäst, även om jag förstår innebörden av den. 

Jag har under helgen suttit och knåpat på en finansiell strategi för ca 10 år framåt i tiden. Anledningen till detta är att jag vill ha så bra koll som möjligt på hur vår ekonomi kan utvecklas och när även Fru Snålgris kan välja att sluta jobba eller åtminstone trappa ner. Hon har idag inga planer på att sluta jobba och sken upp som en sol när jag berättade att hon kan gå i pension om 8-10 år om hon vill. Eftersom hon är 35 idag kan hon gå i pension vid senast 45 års ålder. Detta är nog få förunnat tänker jag. Ett problem som jag har är att jag har en överhängande känsla av att jag genom att säga upp mig på något sätt "förstör" våran gemensamma framtid. Allt jag har gjort sedan 7 års ålder har varit med målet att skaffa ett bra jobb, tjäna mycket pengar och leva ett gott liv utan allmosor och bidrag. Arbetsmoralen har varit stark i vår familj. Genom att nu tacka för kaffet och ge mig ut i ovisshetens rymd får jag en stark känsla av att jag med vilja saboterar någonting. Men gör jag det egentligen, och hur mycket pengar behöver man för att leva ett gott liv när man är i 50-års ålder och framåt? Vi räknar lite!

Jag valde att med hjälp av Stefan Thelenius ypperliga sparkalkylator ta fram tre olika scenarios över hur vår pengamaskin "hypotetiskt" kommer att utvecklas, lite beroende på hur mycket pengar vi sätter in varje månad. Dessa insättningar kan komma från arv, att sälja av en sommarstuga, studiebidrag samt om jag väljer att jobba extra med något. Från och med januari 2035 kommer jag om allting blir som man önskar att börja kassera in tjänstepension under 5 år, vilket kommer att boosta våra inkomster ganska rejält med ca 25000 kr netto varje månad. 

I det första scenariot väljer jag dock att inte göra några ytterligare insättningar till Avanza och behåller all övrig inkomst till konsumtion. Nedan bild illustrerar vilka förutsättningar jag räknar med, det enda jag har ändrat är månatlig insättning och tidshorisont.

Som ni ser har jag valt en modest direktavkastning på 7,5% och en värdeutveckling (eller utdelningshöjning) om 2% om året. Fördelen med denna kalkylator är att den tar med avgifter för courtage, inflation och sådant. Jag tror att dessa inställningar kan ge en hyfsat realistisk bild 10 år framåt i tiden. Hur blir då utvecklingen? Jag har försökt illustrera detta i Excel med ett diagram och förklarande tabell med datapunkter:

Som ni kan se har jag utgått ifrån tre olika sparscenarios. Det som i nuläget är mest realistiskt är det där jag sparar 5000 kr/månad in i pengamaskinen. Detta förutsätter dock en del tråkigheter såsom ett mindre arv samt att vi säljer av en sommarstuga. Den inkomst jag räknar med till hösten från CSN kan man inte få i evighet och det är max 2 terminer kvar för min del. När jag satt och gjorde dessa spådomar var det en fråga som dök upp i huvudet, och som visade sig klurig att besvara, nämligen "hur mycket pengar behöver man egentligen?" Det instinktivt mest riktiga svaret är så klart "så mycket som möjligt, en miljon om året, minst! Men stämmer det verkligen? Jag satte mig ner och försökte rannsaka oss som familj.

 Vi har inga dyra vanor. Vi är inga prylfantaster och gillar att handla saker på second hand. Vi befinner oss dessutom i den fasen i livet där vi har det mesta som vi behöver. Prylar finns det hur mycket som helst här i livet, och att slösa bort en miljon kronor kan man göra på några månader med bilinköp och resor. Vi är inga sådana personer, och jag kan verkligen inte se att vi kommer att bli det heller. "Hur många gånger orkar man åka på spa?" Denna fråga ställde jag mig själv. Svaret är väl för vår del kanske 6 gånger om året. Det blir säg 24000 kr/år. Hur många gånger orkar man resa till Medelhavet? Svaret är väl 1-2 gånger om året, säg 35000 kr per resa för en vecka i solen. Det blir 70000 kr om året. Nu är vi uppe i 95000 kr i "konsumtion" om året. Lägg därtill våra fasta kostnader om ca 30000 kr i månaden högt räknat och vi landar på säg 500000 kr om året högt räknat. Nu tror jag inte att vi kommer att åka på dyra flygresor två gånger om året, utan kanske fler utflykter med bilen runt om i Europa. Vi kanske åker en gång om året till min frus hemland under den svenska vintern och stannar där en månad eller två. Där är det resan som kostar, säg 10000 kr/person, och när vi väl är där är det mesta väldigt billigt. Jag är fullt medveten om att det säkert blir "tråkigt" att gå hemma och inte ha något att göra, men ovan räkneövning och personlig rannsakan är viktig för att komma till beslut kring den eviga frågan "hur mycket pengar behöver man egentligen?". Om vi leker med tanken att vi nöjer oss med 500000 kr netto om året för att leva gott, ja då kan vi båda gå i pension redan vid 2028. Då är Fru Snålgris knappt 40 år fyllda. Jag är runt 50 år. 

Som ni vet gillar jag hängslen och livrem och jag tror att vi antagligen efter något år i gemensam "frihet" kommer att vilja göra större förändringar, kanske sälja huset och köpa något mindre, eller att investera i en bostad på Gran Canaria eller runt Medelhavet. Kanske är det magiska ordet, och det är lätt att drabbas av "one more year syndrome" och likt Farbror Joakim gotta sig i tanken att om vi bara håller på i ett år till, ja då blir det SÅ HÄR MYCKET MERA!". Nej, måttlighet kommer man nog längst med. Vi kommer dessutom att göra kraftiga amorteringar av huslånet med ca 600000 kr, vilket är ett års utdelningar där runt 2028. Jag vill inte lägga för mycket pengar på att amortera av huslånet helt och hållet, men vill inte heller knapra för mycket av snöbollen medans den rullar. Jag tänker att man istället längre fram om viljan och pengarna finns kan amortera av så mycket man vill. Under de närmaste 6 åren i alla fall, ska vi fortsätta att återinvestera så mycket det bara går.

Vi kommer antagligen att prata mycket mer om detta längre fram. Kanske ändras saker och ting på sätt som vi idag inte har någon aning om. Det enda jag ser är en realistisk kalkyl där alla tre scenarios för mig och min fru är fullt godtagbara, och jag kan inte på något sätt se att jag "förstör" någons framtid genom att välja att ta klivet bort från ett jobb jag inte trivs med. Ja, den sociala fobin är ett he-vete och något jag gärna hade blivit av med. Kanske hittar jag något som fungerar och återgå till ett arbete under några år om det visar sig vara allt för tråkigt att gå hemma och städa, greja och se på tv. Vem vet. I nuläget ser planen ut som så att Fru Snålgris slutar jobba eller trappar ner runt 2033 och att vi då kommer att börja använda våra utdelningar för att betala räkningar. Fram tills dess kommer vi att återinvestera allt som delas ut och endast konsumera med månadslönen och de kontantbuffertar på ca 300000 kr som vi har undanstoppat. 

Jag tror inte det går att simulera och räkna mer än vad jag har gjort, man får sen helt enkelt låta livet spela ut och se vad som händer. Vi kommer utan tvekan att ha ett gott liv ekonomiskt som pensionärer om man har hälsan i behåll, så mycket kan jag nog sluta mig till. Sen är det ju upp till oss själva hur detta liv kommer att bli. Vi kommer med de gemensamma inkomsterna kunna gör det vi vill och inom vissa gränser kunna köpa det vi vill också. Sparsamma och kostnadsmedvetna kommer vi dock alltid att vara.

Vad tycker du om det scenario jag har presenterat? Räknar jag rätt eller fel? Glömmer jag något? Har du liknande planer men kanske andra förutsättningar? Skriv och berätta i kommentarsfältet.

Framtidsfunderingar

 Blask och slask. Det är väl ganska synonymt för vintermånaderna här nere i södra Sverige. Vi hade någon månad med riktig kyla och sån där härlig pudersnö som man endast kan hitta längre upp i landet. Sen kom mildvädret in med regn, stormar och dimma. Dag ut och dag in. Igår syntes solen faktiskt under 5 hela minuter på eftermiddagen. Det var härligt, och då kändes det aningen hoppfullt att våren kanske kommer någon gång. 

En sak är säker, under de 7 månader som jag inte har förvärvsarbetat, utan gått hemma och pluggat och fått en liten försmak på ett framtida FIRE-liv för mig själv, har det funnits mer än tillräckligt med tid för att grubbla och fundera. Nu är vi alla såklart olika, och jag är en tänkande person som är duktig på att problematisera och oroa mig för både det ena och det andra. Gäller det jobbet så föreställer jag mig alltid det värsta, att någonting ska gå fel i det jag gör, att jag inte har tillräckliga kunskaper eller att någon kund blir sur. Har något av detta hänt? Ja, såklart finns det arbetsuppgifter på jobbet som man har svårt att klara av, antingen på grund av att de helt enkelt är väldigt kluriga, eller att det är något annat tekniskt strul bakom. Men det är inte hela världen! Man får ta hjälp, duh! Det löser sig...

Likadant med resor. Jag har sedan jag träffade min res-tokige fru rest runt över flera olika världsdelar, allra mest i Asien dock. Kina, Thailand, Indonesien och så vidare. Givetvis har jag oroat mig massor, främst för sjukdomar av olika de slag. Har jag någonsin blivit sjuk? Snarare tvärtom, under min första treveckorsresa då vi åkte till Kina och bland annat gick på kinesiska muren och gosade med pandor i Chengdu hade jag inte mått bättre på flera år. Främst är det magen som brukar strula, vilket antingen hänger ihop med mitt något neurotiska tankesätt i största allmänhet. Där infann sig ett lugn som jag inte hade känt på väldigt länge. Kanske var det bara känslan av att befinna sig långt hemifrån, att inte dricka kaffe eller äta snabbmat, eller vad det nu kan vara. Jag minns bara att jag mådde bra, i kropp såväl som i själ. Sedan dess har mycket hänt i livet, mycket stress kring arbetet, panikångest och den efterföljande sociala fobin som ingen verkar kunna bota, allra minst jag själv. Resor har vi dock varit ute på, även efter jag hemmavid i affären eller på kontoret fått episoder med stundtals ganska grav panikångest. Det märkliga med resorna är att då är jag helt lugn. På flygplatsen, i flygplanet, på plats i värmen och på vägen hem. Inte ett minsta spår av panik eller ångest, när jag här hemma kunde bryta ihop av att det tog lite längre tid för kunden i kassan framför mig att betala när dennes visakort strulade. Dock mår jag mycket bättre nu, det är i princip bara att prata inför mycket folk samt restaurangbesök som fortfarande är väldigt jobbiga, och som jag helst undviker. På vår senaste resa åt vi den mesta av maten på balkongen på vårat lägenhetshotell, eller på stranden på en filt. Inga trånga skolmatsaler med 100 människor som försöker överrösta varandra där inte.

Hur som helst, när man går hemma finns det tid att grubbla, och vad har jag då grubblat över? Främst är det väl vad jag vill göra under de resterande åren av mitt liv. Det ka låta dystopiskt, men när man jobbar 40 timmar i veckan, har barn och fru som kräver sitt, ja då finns det inte så mycket tid över att tänka på sådant, livet bara rullar på, en lönecheck och en midsommar i taget. När lönen slutar komma och man kan gå hemma med mysbyxor hela dagen, ja då börjar man (eller jag?) fundera på livet, ens syfte och mål och vilka val man har gjort och hur man ska göra i framtiden. Jag kommer att jobba lite under våren med ett projekt som vi håller på att färdigställa åt en kund. Det ska vara klart innan semestrarna, och jag ska ersätta en person som har sagt upp sig och slutar i början av mars. Tänkte jag då -"ojoj vad kul det ska bli att börja jobba, jag har verkligen längtat efter att skriva programkod"...? Nej verkligen inte. Det var snarare i stil med - "vad bra då kan jag casha in ca 120000 kr netto på 4 månaders jobb, sen får vi se...". Jag ser verkligen inte fram emot att jobba, men det är en bra kund och vi behöver pengarna. Någon arbetsglädje finns det verkligen inte, och jag kände mig urlöjlig som på ett videomöte med kund när de godkände mig tvingades le lite när den hurtige projektledaren började tjoa och hurra för vilket bra team de hade nu". Kommer jag ens att härda ut dessa 4 månader? Ja absolut, det är mitt mål, för därefter kommer jag antagligen att säga upp mig. 

Japp, du läste rätt. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att tacka för ca 18 års anställning och säga upp mig, lagom till sommaren. Hur detta kommer att mottas av min chef vet jag inte. Man trivs med mig och tycker att jag är en värdefull medarbetare, men jag kan inte gå till ett jobb som jag inte finner någon som helst glädje i. Tyvärr. En gång i tiden längtade jag tillbaka till tangentbordet, och tyckte att semestrarna var tråkiga. Nu med familj, barn och en 10 år äldre kropp och själ är det inte likadant. Nu vet jag att en viss del av denna ovilja att jobba heltid igen består i ett flyktbeteende som är vanligt hos folk med sociala fobier. Men jag har även funderat mycket på om jag hade velat sitta 8 timmar om dagen fastklistrad vid ett tangentbord även om jag mått prima och älskat att vara med folk, eller ens om jag fick sitta hemma och jobba hela tiden. Svaret är nej. Jag är helt enkelt trött på detta jobbet, som jag har hade investerat så många år av mitt liv i. 

Det är väl här de dystra och vemodiga känslorna kommer in, stunder av lycka och befrielse blandas med en obehaglig känsla av att jag har förstört mitt liv. Var det här jag skulle hamna? Efter allt kämpande med skola och jobb samt karriär? En arbetslös 45-åring? Vad ska *alla* säga? I mina kretsar är det jobb som gäller. Inga jag känner är arbetslösa, bidragstagare eller för den delen ekonomiskt oberoende. De har hus, lån och jobbar, eller är de pensionärer och har jobbat i hela sina liv. Jag är unik. 

Dags för en livlina! Även om jag kommer att säga upp mig med all skräckblandad förtjusning som det  innebär, kommer jag att lämna dörren på glänt i och med att jag ska starta en enskild firma. Det finns ett antal kunder som vi inte längre jobbar med, och som jag trivdes med, där det möjligtvis finns en chans att kunna ta kortare uppdrag. Det är inget jag räknar med, men jag kommer ändå att lämna dörren öppen för möjligheten. Resten är ett vitt papper. Jag kommer antagligen fortsätta att plugga lite, även om det antagligen inte kommer att leda till att jag "skolar om" mig i något helt annat yrke. Det kommer att ge ett tidsfördriv, samtidigt som det även ger en viss inkomst, som dock ska betalas tillbaka till väldigt låg ränta. I övrigt har jag inga direkta planer. Det får bli vad det blir. 

Pengamässigt har vi som vi klarar oss så länge Fru Snålgris jobbar. Hon tjänar idag ca 25000 kr netto, och vi har nu 35000 kr in från utdelningar. Sen med barnbidrag, lite gåvor och svartpengar in så har vi i runda slängar 63000 kr in netto varje månad. Om Fru Snålgris helt plötsligt får för sig att arbetslivet inte är kul och vill sluta jobba, ja då blir det problem. Dock ser jag risken som ganska liten. Hon trivs bra på jobbet, och har endast jobbat i 5 år, så det är väl lite tidigt för förtidspension kan både hon och jag tycka. Hon gillar dessutom att jag går hemma och tar hand om en massa småsaker som hela tiden dyker upp, samt lagar mat hälften av dagarna. Apropå den oro jag skrev om tidigare. Ja självklart finns det även en oro för pengar. Hur relationen med banken blir, om vi av någon anledning måste flytta från vårat hus av olika orsaker, möjligheterna till lån, och säkert 100 andra saker som man som anställd inte behöver bry sig om. Jag tänker samtidigt, varför oroa sig för något som man inte vet om det ens kommer att inträffa? Ja, man ska såklart ha en buffert och vara förberedd, men man kan inte gå och vänta på att blixten ska slå ner hela tiden. Dessa tankar måste jag jobba vidare med att få bort. Antagligen är de till viss del ärftliga, då min morsa knappt vågar gå utanför dörren då hon är rädd för att bli rånad eller påkörd. 

Det är skönt att ha landat i detta beslutet, även om jag fortfarande inte är helt säker på om det är det rätta beslutet eller om jag endast väljer den lätta vägen bort från en jobbig situation. Tanken hur mycket MER pengar vi kunde haft om jag jobbat i 5 eller 10 år till gnager ibland. Den frågan kommer jag antagligen aldrig att kunna besvara. Jag är nöjd med att ha jobbat i 23 år, i ur och skur, sällan sjukskriven, aldrig levt på bidrag och kämpat för att komma hit där jag nu råkade hamna. "Life works in mysterious ways" vill jag minnas att någon har sagt. Min största lärdom av denna resan är att hur väl man än planerar blir det inte alltid som man tänkt sig. Min ursprungliga plan när jag startade denna resa mot FIRE var att jobba fram tills det år jag fyllde 50.  Det är 5 år tills dess, och jag kan verkligen inte se mig själv sitta med ett så pass själsdödande jobb under så många år till. Nu är det som det är, och då får man göra det bästa av denna situationen gällande ekonomi, pension och banklån, och där är arbetet redan i full gång. Bloggen, den kommer att leva vidare som vanligt...

Alla frågor, tankar och funderingar lämnas lämpligast i kommentaresfältet... :)